Psalms 137

1 By rivers of Babylon — There we did sit, Yea, we wept when we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 On willows in its midst we hung our harps.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there our captors asked us the words of a song, And our spoilers — joy: 'Sing ye to us of a song of Zion.'

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How do we sing the song of Jehovah, On the land of a stranger?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, my right hand forgetteth!

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 My tongue doth cleave to my palate, If I do not remember thee, If I do not exalt Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, Jehovah, for the sons of Edom, The day of Jerusalem, Those saying, 'Rase, rase to its foundation!'

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O daughter of Babylon, O destroyed one, O the happiness of him who repayeth to thee thy deed, That thou hast done to us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 O the happiness of him who doth seize, And hath dashed thy sucklings on the rock!

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.