Job 41
1 Dost thou draw leviathan with an angle? And with a rope thou lettest down — his tongue?
Kan du draga Leviathan med en krok, och fatta hans tungo med ett snöre?
2 Dost thou put a reed in his nose? And with a thorn pierce his jaw?
Kan du sätta honom en ring i näsona, och borra honom hans kindben igenom med en syl?
3 Doth he multiply unto thee supplications? Doth he speak unto thee tender things?
Menar du, att han skall mycket bedjas före, eller smeka dig?
4 Doth he make a covenant with thee? Dost thou take him for a servant age-during?
Menar du, att du kan göra ett förbund med honom, att du må hafva honom till en träl evinnerliga?
5 Dost thou play with him as a bird? And dost thou bind him for thy damsels?
Kan du spela med honom såsom med en fogel; eller binda honom dinom pigom?
6 (Feast upon him do companions, They divide him among the merchants!)
Menar du, att sällskapet skola skära honom sönder, att han blifver utdelad ibland köpmännerna?
7 Dost thou fill with barbed irons his skin? And with fish-spears his head?
Kan du fylla ena not med hans hud, och någon fiskaryssjo med hans hufvud?
8 Place on him thy hand, Remember the battle — do not add!
När du kommer dina hand vid honom, så kom ihåg, att det en strid är, den du icke uthålla kan.
9 Lo, the hope of him is found a liar, Also at his appearance is not one cast down?
Si, hans hopp skall fela honom, och han skall uppenbarligen fördrifven varda.
10 None so fierce that he doth awake him, And who [is] he before Me stationeth himself?
Ingen är så dristig, att han honom uppväcka tör. Ho är då den, som för mig bestå kan?
11 Who hath brought before Me and I repay? Under the whole heavens it [is] mine.
Ho hafver något gifvit mig tillförene, att jag må honom det vedergälla? Mitt är allt det under hela himmelen är.
12 I do not keep silent concerning his parts, And the matter of might, And the grace of his arrangement.
Jag vill icke förtiga hans kraft; ej heller hans magt, eller huru välskapad han är.
13 Who hath uncovered the face of his clothing? Within his double bridle who doth enter?
Ho kan upptäcka honom hans kläde? Eller ho tör vågat, att fatta honom i tänderna?
14 The doors of his face who hath opened? Round about his teeth [are] terrible.
Ho kan öppna hans anletes kindben? Förskräckeliga stå hans tänder allt omkring.
15 A pride — strong ones of shields, Shut up — a close seal.
Hans fjäll äro lika som sköldar, sammanfäste hvar i annan.
16 One unto another they draw nigh, And air doth not enter between them.
Det ena hänger in i det andra, så att vädret icke går deremellan;
17 One unto another they adhere, They stick together and are not separated.
Det hänger hvar i annan, och hålla sig tillsammans, så att de icke kunna skiljas åt.
18 His sneezings cause light to shine, And his eyes [are] as the eyelids of the dawn.
Hans njusande är såsom ett glimmande ljus; hans ögon äro såsom morgonrodnans ögnahvarf.
19 Out of his mouth do flames go, sparks of fire escape.
Utaf hans mun fara bloss och eldbrandar.
20 Out of his nostrils goeth forth smoke, As a blown pot and reeds.
Utaf hans näso går rök, såsom utaf heta grytor och kettlar.
21 His breath setteth coals on fire, And a flame from his mouth goeth forth.
Hans ande är glödande kol, och utu hans mun går låge.
22 In his neck lodge doth strength, And before him doth grief exult.
Han hafver en starkan hals, och det är honom lust, då han något förderfvar.
23 The flakes of his flesh have adhered — Firm upon him — it is not moved.
Hans kötts ledamot hänga vid hvartannat; de äro faste i honom, att han icke rörd varder.
24 His heart [is] firm as a stone, Yea, firm as the lower piece.
Hans hjerta är hårdt såsom sten, och så fast som ett stycke af understenen i qvarnene.
25 From his rising are the mighty afraid, From breakings they keep themselves free.
När han reser sig, förfära sig de starke; och när han får dem fatt, är der ingen nåde.
26 The sword of his overtaker standeth not, Spear — dart — and lance.
Om man vill till honom med svärd, så rörer han sig intet; eller med spets, skott och harnesk.
27 He reckoneth iron as straw, brass as rotten wood.
Han aktar jern såsom strå, och koppar såsom ruttet trä.
28 The son of the bow doth not cause him to flee, Turned by him into stubble are stones of the sling.
Ingen skytte förjagar honom; slungostenar äro honom såsom agnar.
29 As stubble have darts been reckoned, And he laugheth at the shaking of a javelin.
Hammaren aktar han såsom strå; han bespottar de bäfvande spetsar.
30 Under him [are] sharp points of clay, He spreadeth gold on the mire.
Han kan ligga på skarpt grus; han lägger sig uppå det skarpt är, såsom på dyngo.
31 He causeth to boil as a pot the deep, The sea he maketh as a pot of ointment.
Han gör, att djupa hafvet sjuder såsom en gryta, och rörer det ihop, såsom man blandar ena salvo.
32 After him he causeth a path to shine, One thinketh the deep to be hoary.
Efter honom är vägen ljus; djupet aktar han såsom en gamlan gråhårotan.
33 There is not on the earth his like, That is made without terror.
På jordene kan ingen liknas honom; han är gjord till att vara utan fruktan.
34 Every high thing he doth see, He [is] king over all sons of pride.
Han föraktar allt det högt är; han är Konung öfver alla högmodiga.
