Job 13
1 Lo, all — hath mine eye seen, Heard hath mine ear, and it attendeth to it.
Si, allt detta hafver mitt öga sett, och mitt öra hört, och hafver det förstått.
2 According to your knowledge I have known — also I. I am not fallen more than you.
Det I veten, det vet jag ock, och är intet ringare än I;
3 Yet I for the Mighty One do speak, And to argue for God I delight.
Dock vill jag tala om den Allsmägtiga, och hafver vilja till att träta med Gud.
4 And yet, ye [are] forgers of falsehood, Physicians of nought — all of you,
Ty I uttyden det falskeliga, och ären alle onyttige läkare.
5 O that ye would keep perfectly silent, And it would be to you for wisdom.
Ack! att I kunden tiga, så vorden I vise.
6 Hear, I pray you, my argument, And to the pleadings of my lips attend,
Hörer dock mitt straff, och akter på sakena, der jag talar om.
7 For God do ye speak perverseness? And for Him do ye speak deceit?
Viljen I försvara Gud med orätt; och för honom bruka svek?
8 His face do ye accept, if for God ye strive?
Viljen I anse hans person? Viljen I gifva eder i försvar för Gud?
9 Is [it] good that He doth search you, If, as one mocketh at a man, ye mock at Him?
Skall det ock blifva eder väl gångandes, då han skall döma eder? Menen I, att I skolen gäcka honom, såsom man gäckar ena mennisko?
10 He doth surely reprove you, if in secret ye accept faces.
Han varder eder straffandes, om I hemliga ansen personen.
11 Doth not His excellency terrify you? And His dread fall upon you?
Månn han icke förskräcka eder, när han kommer fram? Och hans fruktan varder fallandes öfver eder.
12 Your remembrances [are] similes of ashes, For high places of clay your heights.
Edor åminnelse varder liknad vid asko, och edra rygger skola vara såsom en lerhop.
13 Keep silent from me, and I speak, And pass over me doth what?
Tiger för mig, att jag må tala; det skall icke fela för mig.
14 Wherefore do I take my flesh in my teeth? And my soul put in my hand?
Hvi skall jag bita mitt kött med mina tänder, och sätta mina själ i mina händer?
15 Lo, He doth slay me — I wait not! Only, my ways unto His face I argue.
Si, han varder mig dock dräpandes, och jag kan icke afbidat; dock vill jag straffa mina vägar för honom.
16 Also — He [is] to me for salvation, For the profane cometh not before Him.
Han blifver ju min helsa; ty ingen skrymtare kommer för honom.
17 Hear ye diligently my word, And my declaration with your ears.
Hörer mitt tal, och min uttydelse för edor öron.
18 Lo, I pray you, I have set in order the cause, I have known that I am righteous.
Si, jag hafver allaredo sagt domen af; jag vet, att jag varder rättfärdig.
19 Who [is] he that doth strive with me? For now I keep silent and gasp.
Ho är den som vill gå till rätta med mig? Men nu måste jag tiga, och förgås.
20 Only two things, O God, do with me: Then from Thy face I am not hidden.
Tveggehanda gör mig icke; så vill jag icke gömma mig bort för dig.
21 Thy hand put far off from me, And Thy terror let not terrify me.
Låt dina hand vara långt ifrå mig, och din förskräckelse förskräcke mig icke.
22 And call Thou, and I — I answer, Or — I speak, and answer Thou me.
Kalla mig, och jag vill svara dig; eller jag vill tala, och svara du mig.
23 How many iniquities and sins have I? My transgression and my sin let me know.
Huru många äro mina missgerningar och synder? Låt mig få veta min öfverträdelse och synder.
24 Why dost Thou hide Thy face? And reckonest me for an enemy to Thee?
Hvi fördöljer du ditt ansigte, och håller mig för din fienda?
25 A leaf driven away dost Thou terrify? And the dry stubble dost Thou pursue?
Vill du så hård vara emot ett flygande löf; och förfölja ett torrt halmstrå?
26 For Thou writest against me bitter things, And causest me to possess iniquities of my youth:
Ty du tillskrifver mig bedröfvelse, och vill förderfva mig för mins ungdoms synders skull.
27 And puttest in the stocks my feet, And observest all my paths, On the roots of my feet Thou settest a print,
Du hafver satt min fot i en stock, och gifver akt på alla mina stigar, och ser på all min fotspår;
28 And he, as a rotten thing, weareth away, As a garment hath a moth consumed him.
Jag, som dock förgås som ett ruttet as, och som ett kläde, det ätet varder af mal.
