Job 11
1 And Zophar the Naamathite answereth and saith: —
Då svarade Zophar af Naema, och sade:
2 Is a multitude of words not answered? And is a man of lips justified?
När en hafver länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqvallrare alltid hafva rätt?
3 Thy devices make men keep silent, Thou scornest, and none is causing blushing!
Måste man tiga för dig allena, att du försmäder, och ingen skall genhöfta dig?
4 And thou sayest, 'Pure [is] my discourse, And clean I have been in Thine eyes.'
Du säger: Min lärdom är ren, och klar är jag för din ögon.
5 And yet, O that God had spoken! And doth open His lips with thee.
Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;
6 And declare to thee secrets of wisdom, For counsel hath foldings. And know thou that God forgetteth for thee, [Some] of thine iniquity.
Och tedde dig hvad han ännu hemliga vet; ty han hade ännu väl mer med dig; på det att du måtte veta, att han icke tänker på alla dina synder.
7 By searching dost thou find out God? Unto perfection find out the Mighty One?
Menar du, att du vetst så mycket som Gud vet; och vill alltså fullkomliga råkat, såsom den Allsmägtige?
Han är högre än himmelen, hvad vill du göra? djupare än helvetet, huru kan du kännan? (Sheol h7585)
9 Longer than earth [is] its measure, And broader than the sea.
Längre än jorden, och bredare än hafvet.
10 If He pass on, and shut up, and assemble, Who then dost reverse it?
Om han all ting omvände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho vill förmena honom det?
11 For he hath known men of vanity, And He seeth iniquity, And one doth not consider [it]!
Han känner de fåfängeliga män, och ser odygdena, och skulle han icke förståt?
12 And empty man is bold, And the colt of a wild ass man is born.
En fåfängelig man högmodas, och en född menniska vill vara såsom en ung vildåsne.
13 If thou — thou hast prepared thy heart, And hast spread out unto Him thy hands,
Hade du ställt ditt hjerta ( till Gud ), och uppräckt dina händer till honom;
14 If iniquity [is] in thy hand, put it far off, And let not perverseness dwell in thy tents.
Hade du långt ifrå dig bortkastat missgerningena, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i dine hyddo;
15 For then thou liftest up thy face from blemish, And thou hast been firm, and fearest not.
Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last, och vorde fast ståndandes, och intet fruktandes.
16 For thou dost forget misery, As waters passed away thou rememberest.
Så vorde du ock förgätandes uselhetena, och såsom det vattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;
17 And above the noon doth age rise, Thou fliest — as the morning thou art.
Och din lifstid vorde uppgångandes såsom en middag, och vorde skinandes såsom en morgon.
18 And thou hast trusted because their is hope, And searched — in confidence thou liest down,
Och du måtte förtrösta dig, att hopp vore på färde; och vorde med rolighet kommandes i grafvena.
19 And thou hast rested, And none is causing trembling, And many have entreated thy face;
Och du skulle lägga dig, och ingen skulle rädda dig; och månge skulle knekta dig.
20 And the eyes of the wicked are consumed, And refuge hath perished from them, And their hope [is] a breathing out of soul!
Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta, och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela deras själ.
