Isaiah 5
1 Let me sing, I pray you, for my beloved, A song of my beloved as to his vineyard: My beloved hath a vineyard in a fruitful hill,
Nu väl, jag vill sjunga minom vän ens mins väns viso om hans vingård. Min vän hafver en vingård, på ett fett rum.
2 And he fenceth it, and casteth out its stones, And planteth it [with] a choice vine, And buildeth a tower in its midst, And also a wine press hath hewn out in it, And he waiteth for the yielding of grapes, And it yieldeth bad ones!
Och han gärde omkring honom, och med stenhopar bevarade, och satte ädla vinträ deruti; han byggde ock ett torn deruti, och grof der en press, och vänte efter, att han skulle bära vindrufvor; men han bar vilddrufvor.
3 And now, O inhabitant of Jerusalem, and man of Judah, Judge, I pray you, between me and my vineyard.
Nu dömer, I Jerusalems inbyggare, och I Juda män, emellan mig och min vingård.
4 What — to do still to my vineyard, That I have not done in it! Wherefore, I waited to the yielding of grapes, And it yieldeth bad ones!
Hvad skulle man dock mer göra minom vingård, det jag honom icke gjort hafver? Hvi hafver han burit vilddrufvor, då jag vänte efter, att han skulle burit drufvor?
5 And now, pray, let me cause you to know, That which I am doing to my vineyard, To turn aside its hedge, And it hath been for consumption, To break down its wall, And it hath been for a treading-place.
Nu väl, jag vill kungöra eder, hvad jag minom vingård göra vill: Hans gård skall borttagen varda, på det han skall ödelagd blifva, och hans mur skall sönderrifven varda, på det han skall förtrampad varda.
6 And I make it a waste, It is not pruned, nor arranged, And gone up have brier and thorn, And on the thick clouds I lay a charge, From raining upon it rain.
Jag skall låta honom ligga öde, att ingen skall skäran eller grafvan, utan tistel och törne derinne växa; och skall bjuda skyarna, att de icke regna deruppå.
7 Because the vineyard of Jehovah of Hosts [Is] the house of Israel, And the man of Judah His pleasant plant, And He waiteth for judgment, and lo, oppression, For righteousness, and lo, a cry.
Så är nu Herrans Zebaoths vingård Israels hus, och Juda män hans lustiga plantering; han vänter efter rätt, si, så är här icke annat än öfvervåld; efter rättviso, si, så är här alltsammans klagomål.
8 Woe [to] those joining house to house, Field to field they bring near, till there is no place, And ye have been settled by yourselves In the midst of the land!
Ve dem som draga det ena huset intill det andra, och komma den ena åkren intill den andra, tilldess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena.
9 By the weapons of Jehovah of Hosts Do not many houses a desolation become? Great and good without inhabitant!
Det är för Herrans Zebaoths öron; hvad gäller, om de många hus icke skola öde varda, och de stora och sköna utan inbyggare?
10 For ten acres of vineyard do yield one bath, And an homer of seed yieldeth an ephah.
Ty tio vingårdsfjällar skola icke gifva mer än ett åm, och en tunna säd skall icke gifva utan ena skäppo.
11 Woe [to] those rising early in the morning, Strong drink they pursue! Tarrying in twilight, wine inflameth them!
Ve dem som om morgonen bittida uppe äro, till att beflita sig om dryck, och sitta intill nattena, att de af vin hete varda skola;
12 And harp, and psaltery, tabret, and pipe, And wine, have been their banquets, And the work of Jehovah they behold not, Yea, the work of His hands they have not seen.
Och hafva harpor, psaltare, trummor, pipor och vin, i deras collats; och se intet uppå Herrans verk, och akta intet uppå hans händers gerningar.
13 Therefore my people removed without knowledge, And its honourable ones are famished, And its multitude dried up of thirst.
Derföre måste mitt folk varda bortfördt oförvarandes, och deras härlige hunger lida, och deras meniga folk törst lida.
14 Therefore hath Sheol enlarged herself, And hath opened her mouth without limit. And gone down hath its honour, and its multitude, And its noise, and its exulting one — into her. (Sheol h7585)
Derföre hafver helvetet utvidgat sina själ, och uppgapat med sina käftar utan, måtto, att nederfara skola både deras härlige och den menige man, både deras rike och glade; (Sheol h7585)
15 And bowed down is the low, and humbled the high, And the eyes of the haughty become low,
Att hvar och en skall bocka sig, och hvar och en ödmjukad varda, och de högfärdigas ögon ödmjukad blifva;
16 And Jehovah of Hosts is high in judgment, And the Holy God sanctified in righteousness,
Men Herren Zebaoth uppböjd varda i domenom, och Gud, den Helige, helgad varda i rättfärdighet.
17 And fed have lambs according to their leading, And waste places of the fat ones Do sojourners consume.
Så skola då lamb i bet gå i deras stad, och främlingar skola sig nära uti de fetas öde.
18 Woe [to] those drawing out iniquity with cords of vanity, And as [with] thick ropes of the cart — sin.
Ve dem som kobbla sig tillhopa, med fåfängelig band, till att göra orätt, och lika som med vagnsrep, till att synda;
19 Who are saying, 'Let Him hurry, Let Him hasten His work, that we may see, And let the counsel of the Holy One of Israel Draw near and come, and we know.'
Och säga: Låt hans verk skynda sig och snart komma, att vi måge set; låt dens Heligas i Israel anslag nalkas och komma, att vi måge vetat.
20 Woe [to] those saying to evil 'good,' And to good 'evil,' Putting darkness for light, and light for darkness, Putting bitter for sweet, and sweet for bitter.
Ve dem som kalla det onda godt, och det goda ondt; de der af mörkret ljus göra, och af ljuset mörker; de der göra sött af sura, och surt af söto.
21 Woe [to] the wise in their own eyes, And — before their own faces — intelligent!
Ve dem som för sig sjelfva vise äro, och hålla sig sjelfva för kloka.
22 Woe [to] the mighty to drink wine, And men of strength to mingle strong drink.
Ve dem som hjeltar äro till att dricka vin, och kämpar till att dricka;
23 Declaring righteous the wicked for a bribe, And the righteousness of the righteous They turn aside from him.
De der gifva den ogudaktiga rätt för gåfvors skull, och vända de rättfärdigas rätt ifrå dem.
24 Therefore, as a tongue of fire devoureth stubble, And flaming hay falleth, Their root is as muck, And their flower as dust goeth up. Because they have rejected the law of Jehovah of Hosts, And the saying of the Holy One of Israel despised.
Derföre, lika som eldslåge förtärer halm, och borttager agnar, alltså skall deras rot förruttna, och deras telningar bortflyga såsom stoft; förty de förakta Herrans Zebaoths lag, och försmäda dens Heligas ord i Israel.
25 Therefore hath the anger of Jehovah burned among His people, And He stretcheth out His hand against it, And smiteth it, and the mountains tremble, And their carcase is as filth in the midst of the out-places. With all this His anger did not turn back, And still His hand is stretched out!
Derföre förgrymmar sig Herrans vrede öfver hans folk, och uträcker sina hand öfver dem, och slår dem, så att bergen bäfva, och deras kroppar äro lika som träck på gatone; och uti allt detta vänder icke hans vrede åter, utan hans hand är ännu uträckt.
26 And He lifted up an ensign to nations afar off, And hissed to it from the end of the earth, And lo, with haste, swift it cometh.
Ty han skall uppresa ett baner fjerran ibland Hedningarna, och locka dem ifrå jordenes ända; och si, hastigt och snarliga komma de;
27 There is none weary, nor stumbling in it, It doth not slumber, nor sleep, Nor opened hath been the girdle of its loins, Nor drawn away the latchet of its sandals.
Och ingen ibland dem är trött eller svag; ingen är sömnig eller sofver; ingom lossas bältet af hans länder, och ingen sliter en skorem sönder.
28 Whose arrows [are] sharp, and all its bows bent, Hoofs of its horses as flint have been reckoned, And its wheels as a hurricane!
Deras pilar äro skarpe, och alle deras bågar spände; deras hästahofvar äro såsom stenar, och deras hjul såsom ett stormväder.
29 Its roaring [is] like a lioness, It roareth like young lions, And it howleth, and seizeth prey, And carrieth away safely, and there is none delivering.
De ryta som lejon, och ryta som ung lejon; de skola fräsa, och taga rof, och behållat, så att ingen undsätter det.
30 And it howleth against it in that day as the howling of a sea, And it hath looked attentively to the land, And lo, darkness — distress, And light hath been darkened by its abundance!
Och skall på den tiden fräsa öfver dem lika som ett haf; när man då ser uppå landet, så är det mörkt af ångest, och ljuset skin intet mer för mörkrets skull.
