Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down. Yes, we wept, when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 On the willows in that land, we hung up our harps.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there, those who led us captive asked us for songs. Those who tormented us demanded songs of joy: “Sing us one of the songs of Zion!”

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 How can we sing the LORD’s song in a foreign land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget you, Jerusalem, let my right hand forget its skill.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Let my tongue stick to the roof of my mouth if I don’t remember you, if I don’t prefer Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, LORD, against the children of Edom in the day of Jerusalem, who said, “Raze it! Raze it even to its foundation!”

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Daughter of Babylon, doomed to destruction, he will be happy who repays you, as you have done to us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Happy shall he be, who takes and dashes your little ones against the rock.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.