Job 29

1 Job again took up his parable, and said,

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 “Oh that I were as in the months of old, as in the days when God watched over me;

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 when his lamp shone on my head, and by his light I walked through darkness,

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 as I was in my prime, when the friendship of God was in my tent,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 when the Almighty was yet with me, and my children were around me,

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 when my steps were washed with butter, and the rock poured out streams of oil for me,

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 when I went out to the city gate, when I prepared my seat in the street.

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 The young men saw me and hid themselves. The aged rose up and stood.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 The princes refrained from talking, and laid their hand on their mouth.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 The voice of the nobles was hushed, and their tongue stuck to the roof of their mouth.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 For when the ear heard me, then it blessed me, and when the eye saw me, it commended me,

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 because I delivered the poor who cried, and the fatherless also, who had no one to help him,

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 the blessing of him who was ready to perish came on me, and I caused the widow’s heart to sing for joy.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I put on righteousness, and it clothed me. My justice was as a robe and a diadem.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 I was eyes to the blind, and feet to the lame.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 I was a father to the needy. I researched the cause of him whom I didn’t know.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 I broke the jaws of the unrighteous and plucked the prey out of his teeth.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Then I said, ‘I will die in my own house, I will count my days as the sand.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 My root is spread out to the waters. The dew lies all night on my branch.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 My glory is fresh in me. My bow is renewed in my hand.’

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 “Men listened to me, waited, and kept silence for my counsel.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 After my words they didn’t speak again. My speech fell on them.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 They waited for me as for the rain. Their mouths drank as with the spring rain.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 I smiled on them when they had no confidence. They didn’t reject the light of my face.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 I chose out their way, and sat as chief. I lived as a king in the army, as one who comforts the mourners.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.