2 Samuel 1

1 After the death of Saul, when David had returned from the slaughter of the Amalekites, and David had stayed two days in Ziklag,

Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag,

2 on the third day, behold, a man came out of the camp from Saul, with his clothes torn and earth on his head. When he came to David, he fell to the earth and showed respect.

Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad.

3 David said to him, “Where do you come from?” He said to him, “I have escaped out of the camp of Israel.”

Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt.

4 David said to him, “How did it go? Please tell me.” He answered, “The people have fled from the battle, and many of the people also have fallen and are dead. Saul and Jonathan his son are dead also.”

David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan.

5 David said to the young man who told him, “How do you know that Saul and Jonathan his son are dead?”

David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

6 The young man who told him said, “As I happened by chance on Mount Gilboa, behold, Saul was leaning on his spear; and behold, the chariots and the horsemen followed close behind him.

Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom.

7 When he looked behind him, he saw me and called to me. I answered, ‘Here I am.’

Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag.

8 He said to me, ‘Who are you?’ I answered him, ‘I am an Amalekite.’

Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

9 He said to me, ‘Please stand beside me, and kill me, for anguish has taken hold of me because my life lingers in me.’

Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

10 So I stood beside him and killed him, because I was sure that he could not live after he had fallen. I took the crown that was on his head and the bracelet that was on his arm, and have brought them here to my lord.”

Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra.

11 Then David took hold on his clothes and tore them; and all the men who were with him did likewise.

Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro;

12 They mourned, wept, and fasted until evening for Saul and for Jonathan his son, and for the people of the LORD, and for the house of Israel, because they had fallen by the sword.

Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.

13 David said to the young man who told him, “Where are you from?” He answered, “I am the son of a foreigner, an Amalekite.”

Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.

14 David said to him, “Why were you not afraid to stretch out your hand to destroy the LORD’s anointed?”

David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom?

15 David called one of the young men and said, “Go near, and cut him down!” He struck him so that he died.

Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

16 David said to him, “Your blood be on your head, for your mouth has testified against you, saying, ‘I have slain the LORD’s anointed.’”

Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda.

17 David lamented with this lamentation over Saul and over Jonathan his son

Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;

18 (and he commanded them to teach the children of Judah the song of the bow; behold, it is written in the book of Jashar):

Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:

19 “Your glory, Israel, was slain on your high places! How the mighty have fallen!

De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!

20 Don’t tell it in Gath. Don’t publish it in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines rejoice, lest the daughters of the uncircumcised triumph.

Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.

21 You mountains of Gilboa, let there be no dew or rain on you, and no fields of offerings; for there the shield of the mighty was defiled and cast away, the shield of Saul was not anointed with oil.

I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo.

22 From the blood of the slain, from the fat of the mighty, Jonathan’s bow didn’t turn back. Saul’s sword didn’t return empty.

Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma.

23 Saul and Jonathan were lovely and pleasant in their lives. In their death, they were not divided. They were swifter than eagles. They were stronger than lions.

Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon.

24 You daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you delicately in scarlet, who put ornaments of gold on your clothing.

I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder.

25 How the mighty have fallen in the middle of the battle! Jonathan was slain on your high places.

Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar.

26 I am distressed for you, my brother Jonathan. You have been very pleasant to me. Your love to me was wonderful, surpassing the love of women.

Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek.

27 How the mighty have fallen, and the weapons of war have perished!”

Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne!