Romans 9
1 I say the truth in Christ, I lie not, my conscience also bearing me witness in the Holy Spirit,
Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
2 That I have great heaviness and continual sorrow in my heart.
Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
3 For I could wish that myself were accursed from Christ for my brethren, my kinsmen according to the flesh:
Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
4 Who are Israelites; to whom pertain the adoption, and the glory, and the covenants, and the giving of the law, and the service of God, and the promises;
Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
5 Whose are the fathers, and from whom according to the flesh Christ came, who is over all, God blessed for ever. Amen. (aiōn g165)
Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
6 Not as though the word of God hath taken no effect. For they are not all Israel, who are descended from Israel:
Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
7 Neither, because they are the seed of Abraham, are they all children: but, In Isaac shall thy seed be called.
Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
8 That is, They who are the children of the flesh, these are not the children of God: but the children of the promise are counted for the seed.
Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
9 For this is the word of promise, At this time will I come, and Sarah shall have a son.
Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
10 And not only this; but when Rebecca also had conceived by one, even by our father Isaac;
Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
11 ( For the children being not yet born, neither having done any good or evil, that the purpose of God according to election might stand, not of works, but of him that calleth; )
Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
12 It was said to her, The elder shall serve the younger.
Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
13 As it is written, Jacob have I loved, but Esau have I hated.
Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
14 What shall we say then? Is there unrighteousness with God? By no means.
Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
15 For he saith to Moses, I will have mercy on whom I will have mercy, and I will have compassion on whom I will have compassion.
Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
16 So then it is not of him that willeth, nor of him that runneth, but of God that showeth mercy.
Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
17 For the scripture saith to Pharaoh, Even for this same purpose have I raised thee up, that I might show my power in thee, and that my name might be declared throughout all the earth.
Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
18 Therefore he hath mercy on whom he will have mercy, and whom he will he hardeneth.
Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
19 Thou wilt say then to me, Why doth he yet find fault? For who hath resisted his will?
Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
20 Nay but, O man, who art thou that repliest against God? Shall the thing formed say to him that formed it, Why hast thou made me thus?
O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
21 Hath not the potter power over the clay, of the same lump to make one vessel to honour, and another to dishonour?
Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
22 What if God, willing to show his wrath, and to make his power known, endured with much longsuffering the vessels of wrath fitted to destruction:
Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
23 And that he might make known the riches of his glory on the vessels of mercy, which he had before prepared for glory,
På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
24 Even us, whom he hath called, not of the Jews only, but also of the Gentiles?
Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
25 As he saith also in Hosea, I will call them my people, who were not my people; and her beloved, who was not beloved.
Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
26 And it shall come to pass, that in the place where it was said to them, Ye are not my people; there shall they be called the children of the living God.
Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
27 Isaiah also crieth concerning Israel, Though the number of the children of Israel be as the sand of the sea, a remnant shall be saved:
Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
28 For he will finish the work, and cut it short in righteousness: because a short work will the Lord make upon the earth.
Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
29 And as Isaiah said before, Except the Lord of Hosts had left us a seed, we had been as Sodom, and been made like Gomorrah.
Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
30 What shall we say then? That the Gentiles, who followed not after righteousness, have attained to righteousness, even the righteousness which is by faith.
Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
31 But Israel, who followed after the law of righteousness, hath not attained to the law of righteousness.
Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
32 Why? Because they sought it not by faith, but as it were by the works of the law. For they stumbled at that stumblingstone;
Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
33 As it is written, Behold, I lay in Zion a stumblingstone and rock of offence: and whoever believeth on him shall not be ashamed.
Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
