Job 19
1 Then Job answered and said,
Job svarade, och sade:
2 “How long will you make me suffer and break me into pieces with words?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 These ten times you have reproached me; you are not ashamed that you have treated me harshly.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 If it is indeed true that I have erred, my error remains my own concern.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 If indeed you will exalt yourselves above me and use my humiliation against me,
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 then you should know that God has done wrong to me and has caught me in his net.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 See, I cry out, “Violence!” but I get no answer. I call out for help, but there is no justice.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 He has walled up my way so that I cannot pass, and he has set darkness in my path.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He has stripped me of my glory, and he has taken the crown from my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He has broken me down on every side, and I am gone; he has pulled up my hope like a tree.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 He has also kindled his wrath against me; he regards me as one of his adversaries.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 His troops come on together; they cast up siege mounds against me and encamp around my tent.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 He has put my brothers far from me; my acquaintances are wholly alienated from me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My kinsfolk have failed me; my close friends have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Those who once stayed as guests in my house and my female servants regard me as a stranger; I am an alien in their sight.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I call to my servant, but he gives me no answer although I entreat him with my mouth.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 My breath is offensive to my wife; I am even disgusting to those who were born from my mother's womb.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Even young children despise me; if I rise to speak, they speak against me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 All my familiar friends abhor me; those whom I love have turned against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 My bones cling to my skin and to my flesh; I survive only by the skin of my teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Have pity upon me, have pity upon me, my friends, for the hand of God has touched me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why do you pursue me like God does? Will you ever be satisfied with my flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Oh, that my words were now written down! Oh, that they were inscribed in a book!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Oh, that with an iron pen and lead they were engraved in the rock forever!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 But as for me, I know that my Redeemer lives, and that at last he will stand on the earth;
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 after my skin, that is, this body, is destroyed, then in my flesh I will see God.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 I will see him with my own eyes—I, and not someone else. My heart fails within me.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 If you say, 'How we will persecute him! The root of his troubles lies in him,'
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 then be afraid of the sword, because wrath brings the punishment of the sword, so that you may know there is a judgment.”
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
