< Romans 9 >

1 I saye the trueth in Christ and lye not in that wherof my conscience beareth me witnes in the holy gost
Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger icke -- därom bär mitt samvete mig vittnesbörd i den helige Ande --
2 that I have gret hevynes and continuall sorowe in my hert.
när jag säger att jag har stor bedrövelse och oavlåtligt kval i mitt hjärta.
3 For I have wysshed my selfe to be cursed from Christ for my brethren and my kynsmen as pertayninge to the flesshe
Ja, jag skulle önska att jag själv vore förbannad och bortkastad från Kristus, om detta kunde gagna mina bröder, mina fränder efter köttet.
4 which are the Israelites. To whom pertayneth the adopcion and the glorie and the covenauntes and the law that was geven and the service of God and the promyses:
De äro ju israeliter, dem tillhöra barnaskapet och härligheten och förbunden och lagstiftningen och tempeltjänsten och löftena.
5 whose also are the fathers and they of whome (as concernynge the flesshe) Christ came which is God over all thinges blessed for ever Amen. (aiōn g165)
Dem tillhöra ock fäderna, och från dem är Kristus kommen efter köttet, han som är över allting, Gud, högtlovad i evighet, amen. (aiōn g165)
6 I speake not these thinges as though the wordes of god had take none effecte. For they are not all Israelites which came of Israel:
Detta säger jag icke som om Guds löftesord skulle hava blivit om intet. Ty »Israel», det är icke detsamma som alla de som härstamma från Israel.
7 nether are they all chyldren strayght waye because they are the seed of Abraham. But in Isaac shall thy seede be called:
Ej heller äro de alla »barn», därför att de äro Abrahams säd. Nej, det heter: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»
8 that is to saye they which are the chyldren of the flesshe are not the chyldren of god. But the chyldren of promes are counted the seede.
Detta vill säga: Icke de äro Guds barn, som äro barn efter köttet, men de som äro barn efter löftet, de räknas för säd.
9 For this is a worde of promes aboute this tyme will I come and Sara shall have a sonne.
Ty ett löftesord var det ordet: »Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara hava en son.»
10 Nether was it so wt her only: but also when Rebecca was with chylde by one I meane by oure father Isaac
Än mer: så skedde ock, när Rebecka genom en och samme man, nämligen vår fader Isak, blev moder till sina barn.
11 yeer the chyldren were borne when they had nether done good nether bad: that the purpose of God which is by election myght stonde
Ty förrän dessa voro födda, och innan de ännu hade gjort vare sig gott eller ont, blev det ordet henne sagt -- för att Guds utkorelse-rådslut skulle bliva beståndande, varvid det icke skulle bero på någons gärningar, utan på honom som kallar --
12 it was sayde vnto her not by the reason of workes but by grace of ye caller: the elder shall serve the yonger.
det ordet: »Den äldre skall tjäna den yngre.»
13 As it is written: Iacob he loved but Esau he hated.
Så är ock skrivet: »Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.»
14 What shall we saye then? is there eny vnrightewesses with God? God forbyd.
Vad skola vi då säga? Kan väl orättfärdighet finnas hos Gud? Bort det!
15 For he sayth to Moses: I will shewe mercye to who I shewe mercy: and will have compassion on whom I have copassion.
Han säger ju till Moses: »Jag skall vara barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig emot, och jag skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.»
16 So lieth it not then in a mans will or cunnynge but in ye mercye of god.
Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.
17 For the scripture sayth vnto Pharao: Even for this same purpose have I stered ye vp to shewe my power on ye and that my name myght be declared thorow out all the worlde.
Ty skriften säger till Farao: »Just därtill har jag låtit dig uppstå, att jag skall visa min makt på dig, och att mitt namn skall varda förkunnat på hela jorden.»
18 So hath he mercye on whom he will and whom he will he maketh hearde herted.
Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han.
19 Thou wilt saye then vnto me: why then blameth he vs yet? For who can resist his will?
Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?»
20 But o man what arte thou which disputest with God? Shall the worke saye to the workeman: why hast thou made me on this fassion?
O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?»
21 Hath not the potter power over the claye even of the same lompe to make one vessell vnto honoure and a nother vnto dishonoure?
Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt?
22 Even so God willynge to shewe his wrath and to make his power knowen suffered with longe pacience the vessels of wrath ordeyned to damnacion
Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga?
23 that he myght declare ye ryches of his glory on the vessels of mercye which he had prepayred vnto glorie:
Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet?
24 that is to saye vs which he called not of the Iewes only but also of ye gentyls.
Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk.
25 As he sayth in Osee: I will call them my people which were not my people: and her beloved which was not beloved.
Så säger han ock hos Oseas: »Det folk som icke var mitt folk, det skall jag kalla 'mitt folk', och henne som jag icke älskade skall jag kalla 'min älskade'.
26 And it shall come to passe in the place where it was sayd vnto them ye are not my people: that there shalbe called the chyldren of the lyvynge God.
Och det skall ske att på den ort där det sades till dem: 'I ären icke mitt folk', där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.»
27 But Esaias cryeth concernynge Israel though the nomber of the chyldren of Israel be as the sonde of the see yet shall a remnaut be saved.
Men Esaias utropar om Israel: »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.
28 He finyssheth the worde verely and maketh it short in ryghtwesses. For a short worde will god make on erth.
Ty dom skall Herren hålla på jorden, en slutdom, som avgör saken med hast.»
29 And as Esaias sayd before: Except the Lorde of sabaoth had left us seede we had bene made as Zodoma and had bene lykened to Gomorra.
Och det är såsom redan Esaias har sagt: »Om Herren Sebaot icke hade lämnat en avkomma kvar åt oss, då vore vi såsom Sodom, vi vore Gomorra lika.»
30 What shall we saye then? We saye that the gentyls which followed not rightewesnes have overtaken rightewesnes: I meane the rightewesnes which cometh of fayth.
Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro,
31 But Israel which folowed the lawe of rightewesnes coulde not attayne vnto ye lawe of rightewesnes.
under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag.
32 And wherfore? Because they sought it not by fath: but as it were by the workes of the lawe. For they have stombled at the stomblynge stone.
Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen,
33 As it is written: Beholde I put in Syon a stomblynge stone and a rocke which shall make men faule. And none yt beleve on him shalbe a shamed.
såsom det är skrivet: »Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som skall bliva dem till fall; men den som tror på den skall icke komma på skam.»

< Romans 9 >