Luke 18
1 And he was speaking a parable unto them, as to its being needful for them always to pray, and not be faint-hearted;
Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;
2 saying—A certain judge, there was in a certain city, —having, for God, no reverence, and, for man, no respect.
Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;
3 And, a widow, there was, in that city; and she kept coming unto him, saying—Vindicate me from mine adversary!
Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.
4 And he was unwilling for a time; but, after these things, he said within himself—Although, neither God, I reverence, nor man, I respect,
Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;
5 Yet, if only because this widow annoyeth me, I will vindicate her, —lest, persistently coming, she wholly wear me out.
Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.
6 And the Lord said—Hear ye what, the unrighteous judge saith; —
Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.
7 And shall, God, in any wise not execute the vindication of his chosen ones, who are crying out to him day and night, although he beareth long with regard to them?
Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?
8 I tell you—He will execute their vindication, quickly! nevertheless, though, the Son of Man, do come, will he, after all, find the faith on the earth?
Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?
9 And he spake, even unto certain who were confident in themselves that they were righteous, and were despising the rest, this parable: —
Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:
10 Two men, went up into the temple to pray, one, a Pharisee, and, the other, a tax-collector.
Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.
11 The Pharisee, taking his stand, these things unto himself was praying: O God! I thank thee, that I am not like the rest of men, —extortioners, unjust, adulterers, or, even as this tax-collector;
Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.
12 I fast twice in the week, I give a tenth of whatsoever things I gain!
Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.
13 But, the tax-collector, afar off, standing, —would not so much as lift up, his eyes, unto heaven, but kept smiting his own breast saying—O God! be propitiated unto me, the sinner!
Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.
14 I tell you—This one went down justified, unto his house, rather than that one; because, every one who exalteth himself, shall be abased, but, he that abaseth himself, shall be exalted?
Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
15 And they were bringing unto him, even the babes, that he might touch, them; but the disciples, seeing it, began to rebuke them.
Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.
16 But, Jesus, called them near, saying—Suffer, the children, to be coming unto me, and do not hinder them; for, of such, is the kingdom of God.
Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
17 Verily I say unto you—Whosoever shall not welcome the kingdom of God, as a child, in nowise shall enter thereinto.
Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.
18 And a certain, ruler, questioned him, saying—Good Teacher! by doing what, shall I inherit life age-abiding? (aiōnios g166)
Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? (aiōnios g166)
19 But Jesus said to him—Why, callest thou me, good? None, is good, save one—God.
Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.
20 The commandments, thou knowest: —Do not commit adultery, Do not commit murder, Do not steal, Do not bear false witness, —Honour thy father and mother,
Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.
21 And, he, said—All these things, have I kept from my youth.
Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.
22 And Jesus, hearing, said unto him—Yet one thing, unto thee, is lacking: Whatsoever thou hast, sell, and distribute unto the destitute, —and thou shalt have treasure in [the] heavens; and come! be following me.
Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.
23 But, he, hearing these things, became, encompassed with grief; for he was rich exceedingly.
Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.
24 And Jesus, beholding him, said—With what difficulty, shall, they who have money, enter, into the kingdom of God.
Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;
25 For it is, easier, for a camel, to enter, through the eye of a needle, than for, a rich man, to enter, into the kingdom of God.
Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.
26 And they who heard said—Who, then, can be saved?
Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?
27 And, he, said—The things impossible with men, are, possible with God.
Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.
28 And Peter said—Lo! we, have left our own possessions, and followed thee!
Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.
29 And, he, said unto them—Verily, I say unto you—No one, is there, who hath left—house, or wife, or brethren, or parents, or children, —for the sake of the kingdom of God;
Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;
31 And, taking aside the twelve, he said unto them—Lo! we are going up unto Jerusalem, and all the things will be finished, which have been written through means of the prophets, respecting the Son of Man;
Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.
32 For he will be delivered up unto the nations, and be mocked, and insulted, and spit upon, —
Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.
33 and, having scourged him, they will slay him, and, on the third day, will, he, arise.
Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.
34 And, they, not one of these things, understood, and this saying was hidden from them, and the could not comprehend the things spoken.
Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.
35 And it came to pass, as he was drawing near unto Jericho, a certain blind man, was sitting beside the road, begging.
Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.
36 And. hearkening unto a multitude moving along, he enquired, what this, might be.
Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?
37 And they told him—Jesus of Nazareth, is passing by!
Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.
38 And he cried aloud, saying—Jesus, son of David! have mercy upon me!
Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
39 And, they that were going before, began to rebuke him, that he might hold his peace. But, he, by so much the more, was crying out—O Son of David! have mercy upon me!
Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
40 And, standing still, Jesus commanded him to be led unto him; and, when he had drawn near, he questioned him—
Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,
41 What desirest thou, I should do unto thee? And, he, said—Lord! …that I may recover sight!
Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.
42 And, Jesus, said unto him—Recover sight! Thy faith, hath saved thee.
Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.
43 And, instantly, he recovered sight, and began to follow him, glorifying God. And, all the people, beholding, gave praise unto God.
Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.
