Psalms 35
1 [A Psalm] of David. Strive thou, O LORD, with them that strive with me: fight thou against them that fight against me.
En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
2 Take hold of shield and buckler, and stand up for mine help.
Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
3 Draw out also the spear, and stop the way against them that pursue me: say unto my soul, I am thy salvation.
Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
4 Let them be ashamed and brought to dishonour that seek after my soul: let them be turned back and confounded that devise my hurt.
Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
5 Let them be as chaff before the wind, and the angel of the LORD driving [them] on.
Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
6 Let their way be dark and slippery, and the angel of the LORD pursuing them.
Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
7 For without cause have they hid for me their net [in] a pit, without cause have they digged [a pit] for my soul.
Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
8 Let destruction come upon him at unawares; and let his net that he hath hid catch himself: with destruction let him fall therein.
Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
9 And my soul shall be joyful in the LORD: it shall rejoice in his salvation.
Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
10 All my bones shall say, LORD, who is like unto thee, which deliverest the poor from him that is too strong for him, yea, the poor and the needy from him that spoileth him?
All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
11 Unrighteous witnesses rise up; they ask me of things that I know not.
Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
12 They reward me evil for good, [to] the bereaving of my soul.
De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
13 But as for me, when they were sick, my clothing was sackcloth: I afflicted my soul with fasting; and my prayer returned into mine own bosom.
Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
14 I behaved myself as though it had been my friend or my brother: I bowed down mourning, as one that bewaileth his mother.
Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
15 But when I halted they rejoiced, and gathered themselves together: the abjects gathered themselves together against me, and I knew [it] not; they did tear me, and ceased not:
Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
16 Like the profane mockers in feasts, they gnashed upon me with their teeth.
Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
17 Lord, how long wilt thou look on? rescue my soul from their destructions, my darling from the lions.
Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
18 I will give thee thanks in the great congregation: I will praise thee among much people.
Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
19 Let not them that are mine enemies wrongfully rejoice over me: neither let them wink with the eye that hate me without a cause.
Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
20 For they speak not peace: but they devise deceitful words against them that are quiet in the land.
Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
21 Yea, they opened their mouth wide against me; they said, Aha, aha, our eye hath seen it.
Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
22 Thou hast seen it, O LORD; keep not silence: O Lord, be not far from me.
Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
23 Stir up thyself, and awake to my judgment, [even] unto my cause, my God and my Lord.
Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
24 Judge me, O LORD my God, according to thy righteousness; and let them not rejoice over me.
Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
25 Let them not say in their heart, Aha, so would we have it: let them not say, We have swallowed him up.
Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
26 Let them be ashamed and confounded together that rejoice at mine hurt: let them be clothed with shame and dishonour that magnify themselves against me.
Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
27 Let them shout for joy, and be glad, that favour my righteous cause: yea, let them say continually, The LORD be magnified, which hath pleasure in the prosperity of his servant.
Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
28 And my tongue shall talk of thy righteousness, [and] of thy praise all the day long.
Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
