Psalms 142

1 Maschil of David, when he was in the cave; a Prayer. I cry with my voice unto the LORD; with my voice unto the LORD do I make supplication.

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

2 I pour out my complaint before him; I shew before him my trouble.

Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

3 When my spirit was overwhelmed within me, thou knewest my path. In the way wherein I walk have they hidden a snare for me.

Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

4 Look on [my] right hand, and see; for there is no man that knoweth me: refuge hath failed me; no man careth for my soul.

När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

5 I cried unto thee, O LORD; I said, Thou art my refuge, my portion in the land of the living.

Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

6 Attend unto my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

7 Bring my soul out of prison, that I may give thanks unto thy name: the righteous shall compass me about; for thou shalt deal bountifully with me.

Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.