Genesis 32
1 And Jacob went on his way, and the angels of God met him.
Men Jacob for sin väg, och Guds Änglar mötte honom.
2 And Jacob said when he saw them, This is God’s host: and he called the name of that place Mahanaim.
Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.
3 And Jacob sent messengers before him to Esau his brother unto the land of Seir, the field of Edom.
Men Jacob sände båd fram för sig till sin broder Esau in uti Seirs land, i Edoms ängd.
4 And he commanded them, saying, Thus shall ye say unto my lord Esau; Thus saith thy servant Jacob, I have sojourned with Laban, and stayed until now:
Och befallte dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Din tjenare Jacob låter säga dig, jag hafver varit ute när Laban, och hafver allt härtill varit ibland främmande;
5 and I have oxen, and asses [and] flocks, and menservants ard maidservants: and I have sent to tell my lord, that I may find grace in thy sight.
Och hafver fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafver utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.
6 And the messengers returned to Jacob, saying, We came to thy brother Esau, and moreover he cometh to meet thee, and four hundred men with him.
Boden kommo igen till Jacob, och sade: Vi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.
7 Then Jacob was greatly afraid and was distressed: and he divided the people that was with him, and the flocks, and the herds, and the camels, into two companies;
Då fruktade Jacob storliga, och var förfärad: Och skifte folket, som var när honom, och får, och fä, och camelar, i två skarar.
8 and he said, If Esau come to the one company, and smite it, then the company which is left shall escape.
Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och står honom, så må den andre undkomma.
9 And Jacob said, O God of my father Abraham, and God of my father Isaac, O LORD, which saidst unto me, Return unto thy country, and to thy kindred, and I will do thee good:
Ytterligare sade Jacob: Gud, mins faders Abrahams Gud, mins faders Isaacs, Herre, du som till mig sagt hafver: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dig godt;
10 I am not worthy of the least of all the mercies, and of all the truth, which thou hast shewed unto thy servant; for with my staff I passed over this Jordan; and now I am become two companies.
Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafver; förty jag hade icke mer än denna stafven, då jag gick öfver denna Jordanen, och nu är jag till två skarar vorden.
11 Deliver me, I pray thee, from the hand of my brother, from the hand of Esau: for I fear him, lest he come and smite me, the mother with the children.
Hjelp mig utu mins broders hand, utu Esaus hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.
12 And thou saidst, I will surely do thee good, and make thy seed as the sand of the sea, which cannot be numbered for multitude.
Du hafver sagt: Jag vill göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafvet, den så mycken är, att han ej kan räknas.
13 And he lodged there that night; and took of that which he had with him a present for Esau his brother;
Och han blef der den nattena, och tog af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau.
14 two hundred she-goats and twenty he-goats, two hundred ewes and twenty rams,
Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu vädrar;
15 thirty milch camels and their colts, forty kine and ten bulls, twenty she-asses and ten foals.
Och tretio däggande camelar med deras föl, fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;
16 And he delivered them into the hand of his servants, every drove by itself; and said unto his servants, Pass over before me, and put a space betwixt drove and drove.
Och fick dem under sina tjenares händer, ju hvar hjorden för sig, och sade till dem: Går fram för mig, och låter vara rum emellan den ena hjorden efter den andra.
17 And he commanded the foremost, saying, When Esau my brother meeteth thee, and asketh thee, saying, Whose art thou? and whither goest thou? and whose are these before thee?
Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hvem hörer du till, och hvart vill du, och hvem hörer det till, som du drifver för dig?
18 then thou shalt say, [They be] thy servant Jacob’s; it is a present sent unto my lord Esau: and, behold, he also is behind us.
Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.
19 And he commanded also the second, and the third, and all that followed the droves, saying, On this manner shall ye speak unto Esau, when ye find him;
Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafver sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom.
20 and ye shall say, Moreover, behold, thy servant Jacob is behind us. For he said, I will appease him with the present that goeth before me, and afterward I will see his face; peradventure he will accept me.
Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oss. Förty han tänkte, jag vill blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan vill jag se honom; kan hända att han undfår mig väl.
21 So the present passed over before him: and he himself lodged that night in the company.
Så gingo skänkningarna fram före honom; men han blef den nattena i lägret.
22 And he rose up that night, and took his two wives, and his two handmaids, and his eleven children, and passed over the ford of Jabbok.
Och stod upp om nattena, och tog sina två hustrur, och de två tjensteqvinnorna, och sin ellofva barn, och for till vadet Jabbok:
23 And he took them, and sent them over the stream, and sent over that he had.
Tog dem och förde dem öfver älfvena, så att det han hade, kom öfver.
24 And Jacob was left alone; and there wrestled a man with him until the breaking of the day.
Och han blef på den sidone allena. Då brottades en man med honom till dess morgonrodnen uppgick.
25 And when he saw that he prevailed not against him, he touched the hollow of his thigh; and the hollow of Jacob’s thigh was strained, as he wrestled with him.
Och då han såg, att han icke kunde öfvervinna honom, rörde han hans höftes sena, och straxt förtvinade hans höftes sena.
26 And he said, Let me go, for the day breaketh. And he said, I will not let thee go, except thou bless me.
Och han sade: Låt mig gå, ty morgonrodnen går upp; men han svarade: Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.
27 And he said unto him, What is thy name? And he said, Jacob.
Han sade: Huru heter du? Han svarade: Jacob.
28 And he said, Thy name shall be called no more Jacob, but Israel: for thou hast striven with God and with men, and hast prevailed.
Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel. Förty du hafver med Gud och menniskor kämpat, och hafver fått öfverhandena.
29 And Jacob asked him, and said, Tell me, I pray thee, thy name. And he said, Wherefore is it that thou dost ask after my name? And he blessed him there.
Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade: Hvi frågar du, huru jag heter? Och han välsignade honom der sammastädes.
30 And Jacob called the name of the place Peniel: for, [said he], I have seen God face to face, and my life is preserved.
Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafver sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst vorden.
31 And the sun rose upon him as he passed over Penuel, and he halted upon his thigh.
Och som han kom fram om Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sine höft.
32 Therefore the children of Israel eat not the sinew of the hip which is upon the hollow of the thigh, unto this day: because he touched the hollow of Jacob’s thigh in the sinew of the hip.
Fördenskull äta Israels barn inga höftsene ännu i dag, derföre, att Jacobs höftsena rörd vardt.
