Romans 9
1 I am speaking the truth as one in union with Christ; it is no lie; and my conscience, enlightened by the Holy Spirit,
Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;
2 bears me out when I say that there is a great weight of sorrow on me and that my heart is never free from pain.
Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.
3 I could wish that I were myself accursed and severed from the Christ, for the sake of my people – my own flesh and blood.
Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;
4 For they are Israelites, and theirs are the adoption as children, the visible presence, the covenants, the revealed Law, the Temple worship, and the promises.
Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;
5 They are descended from the patriarchs, and, as far as his human nature was concerned, from them came the Christ – he who is supreme over all things, God for ever blessed. Amen. (aiōn g165)
Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. (aiōn g165)
6 Not that God’s Word has failed. For it is not all who are descended from Israel who are true Israelites;
Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;
7 nor, because they are Abraham’s descendants, are they all his children; but – ‘It is Isaac’s children who will be called your descendants.’
Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;
8 This means that it is not the children born in the course of nature who are God’s children, but it is the children born in fulfillment of the promise who are to be regarded as Abraham’s descendants.
Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.
9 For these words are the words of a promise – ‘About this time I will come, and Sarah will have a son.’
Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.
10 Nor is that all. There is also the case of Rebecca, when she was about to bear children to our ancestor Isaac.
Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.
11 For in order that the purpose of God, working through selection, might not fail – a selection depending, not on obedience, but on his call – Rebecca was told, before her children were born and before they had done anything either right or wrong,
Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),
12 that the elder would be a servant to the younger.
Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;
13 The words of scripture are – ‘I loved Jacob, but I hated Esau.’
Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.
14 What are we to say, then? Is God guilty of injustice? Heaven forbid!
Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.
15 For his words to Moses are – ‘I will take pity on whom I take pity, and be merciful to whom I am merciful.’
Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.
16 So, then, all depends, not on human wishes or human efforts, but on God’s mercy.
Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.
17 In scripture, again, it is said to Pharaoh – ‘It was for this purpose that I raised you to the throne, to show my power by my dealings with you, and to make my name known throughout the world.’
Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.
18 So, then, where God wills, he takes pity, and where he wills, he hardens the heart.
Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.
19 Perhaps you will say to me – ‘How can anyone still be blamed? For who withstands his purpose?’
Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?
20 I might rather ask ‘Who are you who are arguing with God?’ Does a thing which a person has moulded say to the person who has moulded it ‘Why did you make me like this?’
O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?
21 Has not the potter absolute power over their clay, so that out of the same lump they make one thing for better, and another for common, use?
Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?
22 And what if God, intending to reveal his displeasure and make his power known, bore most patiently with the objects of his displeasure, though they were fit only to be destroyed,
Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;
23 so as to make known his surpassing glory in dealing with the objects of his mercy, whom he prepared beforehand for glory,
På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;
24 and whom he called – even us – not only from among the Jews but from among the Gentiles also!
Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;
25 This, indeed, is what he says in the book of Hosea – ‘Those who were not my people, I will call my people, and those who were unloved I will love.
Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.
26 And in the place where it was said to them – “You are not my people”, they will be called sons of the living God.’
Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.
27 And Isaiah cries aloud over Israel – ‘Though the sons of Israel are like the sand of the sea in number, only a remnant of them will escape!
Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.
28 For the Lord will execute his sentence on the world, fully and without delay.’
Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.
29 It is as Isaiah foretold – ‘Had not the Lord of Hosts spared some few of our people to us, we should have become like Sodom and been made to resemble Gomorrah.’
Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.
30 What are we to say, then? Why, that Gentiles, who were not in search of righteousness, secured it – a righteousness which was the result of faith;
Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.
31 while Israel, which was in search of a Law which would ensure righteousness, failed to discover one.
Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.
32 And why? Because they looked to obedience, and not to faith, to secure it. They stumbled over the stumbling-block.
Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;
33 As scripture says – ‘See, I place a stumbling-block in Zion – a rock which will prove a hindrance; and he who believes in him will have no cause for shame.’
Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.
