2 Corinthians 5
1 For we know that if our tent – that earthly body which is now our home – is taken down, we have a house of God’s building, a home not made by hands, imperishable, in heaven. (aiōnios g166)
Men vi vete, att om denna hyddones vårt jordiska hus nederslaget varder, så hafve vi ena byggning af Gudi byggd; ett hus, icke med händer gjordt, det evigt är i himmelen. (aiōnios g166)
2 Even while in our present body we sigh, longing to put over it our heavenly house,
Och öfver detsamma sucke vi ock efter vårt hemman som af himmelen är; och oss längtar, att vi dermed måge öfverklädde varda;
3 sure that, when we have put it on, we will never be found naked.
Dock om vi klädde, och icke nakne finnes.
4 For we who are in this tent sigh under our burden, unwilling to take it off, yet wishing to put our heavenly body over it, so that all that is mortal may be absorbed in life.
Ty medan vi äre uti denna hyddone, sucke vi, och äre betungade; efter vi vilje icke afklädde, utan heldre öfverklädde varda, på det att det dödeliga måtte uppsvolget varda af lifvet.
5 And he who has prepared us for this change is God, who has also given us his Spirit as a pledge.
Men den oss dertill bereder, är Gud, den oss Andan till pant gifvit hafver.
6 Therefore we are always confident, knowing that, while our home is in the body, we are absent from our home with the Lord.
Så äre vi fördenskull vid goda tröst alltid, och vete att, så länge vi hafve hemman uti lekamen, så äre vi icke hemma när Herranom.
7 For we guide our lives by faith, and not by what we see.
Ty vi vandrom i trone, och se honom intet.
8 And in this confidence we would gladly leave our home in the body, and make our home with the Lord.
Men vi hafve tröst, och hafve mycket mer lust till att ute vandra ifrå lekamen, och hemma vara när Herranom.
9 Therefore, whether in our home or absent from our home, our one ambition is to please him.
Derföre, hvad vi äre hemma, eller ute vandrande, vinnlägge vi oss ock, att vi måge honom täckas.
10 For at the court of the Christ we must all appear in our true characters, so that each may reap the results of the life which he has lived in the body, in accordance with his actions – whether good or worthless.
Ty vi måste alle uppenbarade varda för Christi domstol; på det hvar och en skall få, efter som han handlat hafver, medan han lefde, ehvad det är godt eller ondt.
11 Therefore, because we know the fear inspired by the Lord, it is true that we are trying to win people over, but our motives are plain to God; and I hope that in your inmost hearts they are plain to you also.
Efter vi nu vete, att Herren är fruktandes, fare vi sakta med menniskorna; men Gudi äre vi uppenbare; jag hoppas, att vi ock äre uppenbare uti edor samvet.
12 We are not “commending ourselves” again to you, but rather are giving you cause for pride in us, so that you may have an answer ready for those who pride themselves on appearances and not on character.
Vi prise oss icke åter för eder; men vi gifve eder tillfälle till att berömma eder af oss; på det I något hafva skolen emot dem, som sig efter anseendet, och icke efter hjertat berömma.
13 For, if we were “beside ourselves,” it was in God’s service! If we are not in our senses, it is in yours!
Ty äre vi för stränge, så äre vi det Gudi; eller äre vi måttelige, så äre vi eder måttelige.
14 It is the love of the Christ which compels us, when we reflect that, as one died for all, therefore all died;
Ty Christi kärlek tvingar oss så, efter vi det hålle, att om en är död för alla, så äro de alle döde;
15 and that he died for all, so that the living should no longer live for themselves, but for him who died and rose for them.
Och han är fördenskull död för alla, att de, som lefva, skola icke nu lefva sig sjelfvom, utan honom, som för dem död och uppstånden är.
16 For ourselves, then, from this time forward, we refuse to regard anyone from the world’s standpoint. Even if we once thought of Christ from the standpoint of the world, yet now we do so no longer.
Så känne vi nu ingen ifrå denna tid efter köttet; och om vi än hafve känt Christum efter köttet, så känne vi honom dock nu intet mer.
17 Therefore, if anyone is in union with Christ, he is a new being! His old life has passed away; a new life has begun!
Hvar nu någor är i Christo, så är han ett nytt kreatur; det gamla är förgånget; si, all ting äro ny vorden.
18 But all this is the work of God, who reconciled us to himself through Christ, and gave us the ministry of reconciliation –
Men alltsamman är af Gudi, den oss med sig sjelf försonat hafver genom Jesum Christum, och gifvit oss ämbetet att predika samma försoning.
19 To proclaim that God, in Christ, was reconciling the world to himself, not reckoning people’s offenses against them, and that he had entrusted us with the message of this reconciliation.
Ty Gud var i Christo, och försonade verldena med sig sjelfvom, och förebrådde dem intet deras synder, och hafver beskickat ibland oss försoningenes ord.
20 It is, then, on Christ’s behalf that we are acting as ambassadors, God, as it were, appealing to you through us. We implore you on Christ’s behalf – Be reconciled to God.
Så äre vi nu sändningabåd i Christi stad; ty Gud förmanar genom oss. Så bedje vi nu i Christi stad: Låter försona eder med Gud.
21 For our sake God made Christ, who was innocent of sin, one with our sinfulness, so that in him we might be made one with the righteousness of God.
Ty den der af ingen synd visste, honom hafver han för oss gjort till synd; på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom.
