Lamentations 5

1 Remember, Jehovah, what has come on us. Look, and see our disgrace.

Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.

2 Our inheritance is turned over to strangers, our houses to foreigners.

Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.

3 We are orphans and fatherless. Our mothers are like widows.

Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.

4 We have to pay for a drink of water; our wood is sold to us.

Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.

5 Our pursuers are on our necks; we are weary, and have no rest.

Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.

6 We have submitted to the Egyptians and to the Assyrians, to get enough bread.

Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.

7 Our fathers sinned, and are no more; but we have borne their iniquities.

Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.

8 Servants rule over us: There is none to deliver us out of their hand.

Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.

9 We get our bread at the peril of our lives, because of the sword in the wilderness.

Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.

10 Our skin is hot like an oven, because of the burning heat of famine.

Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.

11 They raped the women in Zion, the virgins in the cities of Judah.

De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.

12 Princes were hung by their hands; elders were shown no respect.

Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.

13 The young men grind at the mill; the boys stagger under loads of wood.

Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.

14 The elders have gone from the gate, the young men from their music.

De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.

15 The joy of our heart has ceased; our dancing is turned into mourning.

Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.

16 The crown is fallen from our head; woe to us, for we have sinned.

Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!

17 For this our heart is faint; for these things our eyes grow dim.

Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;

18 For the mountain of Zion, which is desolate; the foxes walk on it.

För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.

19 But you, Jehovah, abide forever; your throne is from generation to generation.

Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;

20 Why do you keep on forgetting us? Why do you forsake us so long?

Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?

21 Restore us to you, Jehovah, and we shall be restored; renew our days as in former times,

Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.

22 unless you have completely rejected us and are angry with us beyond measure.

Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.