Luke 19
1 And [Jesus] entered and passed through Jericho.
Och han drog in, och gick igenom Jericho.
2 And, behold, [there was] a man named Zacchæus, which was the chief among the publicans, and he was rich.
Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;
3 And he sought to see Jesus who he was; and could not for the press, because he was little of stature.
Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.
4 And he ran before, and climbed up into a sycomore tree to see him: for he was to pass that [way].
Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.
5 And when Jesus came to the place, he looked up, and saw him, and said unto him, Zacchæus, make haste, and come down; for to day I must abide at thy house.
Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.
6 And he made haste, and came down, and received him joyfully.
Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.
7 And when they saw [it], they all murmured, saying, That he was gone to be guest with a man that is a sinner.
Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.
8 And Zacchæus stood, and said unto the Lord; Behold, Lord, the half of my goods I give to the poor; and if I have taken any thing from any man by false accusation, I restore [him] fourfold.
Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.
9 And Jesus said unto him, This day is salvation come to this house, forsomuch as he also is a son of Abraham.
Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.
10 For the Son of man is come to seek and to save that which was lost.
Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.
11 And as they heard these things, he added and spake a parable, because he was nigh to Jerusalem, and because they thought that the kingdom of God should immediately appear.
När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.
12 He said therefore, A certain nobleman went into a far country to receive for himself a kingdom, and to return.
Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.
13 And he called his ten servants, and delivered them ten pounds, and said unto them, Occupy till I come.
Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.
14 But his citizens hated him, and sent a message after him, saying, We will not have this [man] to reign over us.
Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.
15 And it came to pass, that when he was returned, having received the kingdom, then he commanded these servants to be called unto him, to whom he had given the money, that he might know how much every man had gained by trading.
Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.
16 Then came the first, saying, Lord, thy pound hath gained ten pounds.
Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.
17 And he said unto him, Well, thou good servant: because thou hast been faithful in a very little, have thou authority over ten cities.
Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.
18 And the second came, saying, Lord, thy pound hath gained five pounds.
Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.
19 And he said likewise to him, Be thou also over five cities.
Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.
20 And another came, saying, Lord, behold, [here is] thy pound, which I have kept laid up in a napkin:
Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.
21 For I feared thee, because thou art an austere man: thou takest up that thou layedst not down, and reapest that thou didst not sow.
Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.
22 And he saith unto him, Out of thine own mouth will I judge thee, [thou] wicked servant. Thou knewest that I was an austere man, taking up that I laid not down, and reaping that I did not sow:
Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;
23 Wherefore then gavest not thou my money into the bank, that at my coming I might have required mine own with usury?
Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?
24 And he said unto them that stood by, Take from him the pound, and give [it] to him that hath ten pounds.
Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.
25 (And they said unto him, Lord, he hath ten pounds.)
Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.
26 For I say unto you, That unto every one which hath shall be given; and from him that hath not, even that he hath shall be taken away from him.
Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.
27 But those mine enemies, which would not that I should reign over them, bring hither, and slay [them] before me.
Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.
28 And when he had thus spoken, he went before, ascending up to Jerusalem.
Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.
29 And it came to pass, when he was come nigh to Bethphage and Bethany, at the mount called [the mount] of Olives, he sent two of his disciples,
Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,
30 Saying, Go ye into the village over against [you]; in the which at your entering ye shall find a colt tied, whereon yet never man sat: loose him, and bring [him hither].
Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.
31 And if any man ask you, Why do ye loose [him]? thus shall ye say unto him, Because the Lord hath need of him.
Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.
32 And they that were sent went their way, and found even as he had said unto them.
Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.
33 And as they were loosing the colt, the owners thereof said unto them, Why loose ye the colt?
Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?
34 And they said, The Lord hath need of him.
Då sade de: Ty Herren behöfver honom.
35 And they brought him to Jesus: and they cast their garments upon the colt, and they set Jesus thereon.
Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.
36 And as he went, they spread their clothes in the way.
Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.
37 And when he was come nigh, even now at the descent of the mount of Olives, the whole multitude of the disciples began to rejoice and praise God with a loud voice for all the mighty works that they had seen;
Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,
38 Saying, Blessed [be] the King that cometh in the name of the Lord: peace in heaven, and glory in the highest.
Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.
39 And some of the Pharisees from among the multitude said unto him, Master, rebuke thy disciples.
Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.
40 And he answered and said unto them, I tell you that, if these should hold their peace, the stones would immediately cry out.
Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.
41 And when he was come near, he beheld the city, and wept over it,
Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.
42 Saying, If thou hadst known, even thou, at least in this thy day, the things [which belong] unto thy peace! but now they are hid from thine eyes.
Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.
43 For the days shall come upon thee, that thine enemies shall cast a trench about thee, and compass thee round, and keep thee in on every side,
Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.
44 And shall lay thee even with the ground, and thy children within thee; and they shall not leave in thee one stone upon another; because thou knewest not the time of thy visitation.
Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.
45 And he went into the temple, and began to cast out them that sold therein, and them that bought;
Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,
46 Saying unto them, It is written, My house is the house of prayer: but ye have made it a den of thieves.
Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.
47 And he taught daily in the temple. But the chief priests and the scribes and the chief of the people sought to destroy him,
Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;
48 And could not find what they might do: for all the people were very attentive to hear him.
Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.
