Luke 18
1 And he spoke a parable to them to this end, that men should always to pray, and not to faint;
Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;
2 Saying, There was in a city a judge, which feared not God, neither regarded man:
Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;
3 And there was a widow in that city; and she came to him, saying, Avenge me of my adversary.
Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.
4 And he would not for a while: but afterward he said within himself, Though I fear not God, nor regard man;
Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;
5 Yet because this widow troubles me, I will avenge her, lest by her continual coming she weary me.
Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.
6 And the Lord said, Hear what the unjust judge says.
Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.
7 And shall not God avenge his own elect, which cry day and night to him, though he bear long with them?
Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?
8 I tell you that he will avenge them speedily. Nevertheless when the Son of man comes, shall he find faith on the earth?
Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?
9 And he spoke this parable to certain which trusted in themselves that they were righteous, and despised others:
Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:
10 Two men went up into the temple to pray; the one a Pharisee, and the other a publican.
Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.
11 The Pharisee stood and prayed thus with himself, God, I thank you, that I am not as other men are, extortionists, unjust, adulterers, or even as this publican.
Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.
12 I fast twice in the week, I give tithes of all that I possess.
Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.
13 And the publican, standing afar off, would not lift up so much as his eyes to heaven, but smote on his breast, saying, God be merciful to me a sinner.
Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.
14 I tell you, this man went down to his house justified rather than the other: for every one that exalts himself shall be abased; and he that humbles himself shall be exalted.
Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
15 And they brought to him also infants, that he would touch them: but when his disciples saw it, they rebuked them.
Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.
16 But Jesus called them to him, and said, Suffer little children to come to me, and forbid them not: for of such is the kingdom of God.
Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
17 Truly I say to you, Whoever shall not receive the kingdom of God as a little child shall in no wise enter therein.
Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.
18 And a certain ruler asked him, saying, Good Master, what shall I do to inherit eternal life? (aiōnios g166)
Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? (aiōnios g166)
19 And Jesus said to him, Why call you me good? none is good, save one, that is, God.
Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.
20 You know the commandments, Do not commit adultery, Do not kill, Do not steal, Do not bear false witness, Honor your father and your mother.
Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.
21 And he said, All these have I kept from my youth up.
Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.
22 Now when Jesus heard these things, he said to him, Yet lack you one thing: sell all that you have, and distribute to the poor, and you shall have treasure in heaven: and come, follow me.
Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.
23 And when he heard this, he was very sorrowful: for he was very rich.
Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.
24 And when Jesus saw that he was very sorrowful, he said, How hardly shall they that have riches enter into the kingdom of God!
Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;
25 For it is easier for a camel to go through a needle’s eye, than for a rich man to enter into the kingdom of God.
Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.
26 And they that heard it said, Who then can be saved?
Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?
27 And he said, The things which are impossible with men are possible with God.
Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.
28 Then Peter said, See, we have left all, and followed you.
Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.
29 And he said to them, Truly I say to you, There is no man that has left house, or parents, or brothers, or wife, or children, for the kingdom of God’s sake,
Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;
31 Then he took to him the twelve, and said to them, Behold, we go up to Jerusalem, and all things that are written by the prophets concerning the Son of man shall be accomplished.
Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.
32 For he shall be delivered to the Gentiles, and shall be mocked, and spitefully entreated, and spitted on:
Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.
33 And they shall whip him, and put him to death: and the third day he shall rise again.
Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.
34 And they understood none of these things: and this saying was hid from them, neither knew they the things which were spoken.
Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.
35 And it came to pass, that as he was come near to Jericho, a certain blind man sat by the way side begging:
Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.
36 And hearing the multitude pass by, he asked what it meant.
Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?
37 And they told him, that Jesus of Nazareth passes by.
Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.
38 And he cried, saying, Jesus, you son of David, have mercy on me.
Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
39 And they which went before rebuked him, that he should hold his peace: but he cried so much the more, You son of David, have mercy on me.
Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
40 And Jesus stood, and commanded him to be brought to him: and when he was come near, he asked him,
Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,
41 Saying, What will you that I shall do to you? And he said, Lord, that I may receive my sight.
Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.
42 And Jesus said to him, Receive your sight: your faith has saved you.
Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.
43 And immediately he received his sight, and followed him, glorifying God: and all the people, when they saw it, gave praise to God.
Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.
