< Exodus 5 >

1 And afterward Moses and Aaron went in, and told Pharaoh, Thus says the LORD God of Israel, Let my people go, that they may hold a feast to me in the wilderness.
Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.
2 And Pharaoh said, Who is the LORD, that I should obey his voice to let Israel go? I know not the LORD, neither will I let Israel go.
Pharao svarade: Ho är Herren, hvilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag vet intet af Herranom, och vill ej heller släppa Israel.
3 And they said, The God of the Hebrews has met with us: let us go, we pray you, three days’ journey into the desert, and sacrifice to the LORD our God; lest he fall on us with pestilence, or with the sword.
De sade: De Ebreers Gud hafver kallat oss; så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra Herranom vårom Gud, att oss icke öfvergå skall pestilentie eller svärd.
4 And the king of Egypt said to them, Why do you, Moses and Aaron, let the people from their works? get you to your burdens.
Då sade Konungen i Egypten till dem: Hvi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfvergifver sitt arbete? Går bort till edart arbete.
5 And Pharaoh said, Behold, the people of the land now are many, and you make them rest from their burdens.
Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I viljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.
6 And Pharaoh commanded the same day the taskmasters of the people, and their officers, saying,
Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfver folket, och deras ämbetsmän, och sade:
7 You shall no more give the people straw to make brick, as heretofore: let them go and gather straw for themselves.
I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene; låter dem sjelfva gå bort och hemta sig strå.
8 And the tale of the bricks, which they did make heretofore, you shall lay on them; you shall not diminish any thereof: for they be idle; therefore they cry, saying, Let us go and sacrifice to our God.
Och samma talet på teglet skolen I likväl lägga dem uppå, såsom tillförene, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Vi vilje gå och offra vårom Gud.
9 Let there more work be laid on the men, that they may labor therein; and let them not regard vain words.
Man må väl förtunga dem med arbete, att de något hafva till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.
10 And the taskmasters of the people went out, and their officers, and they spoke to the people, saying, Thus says Pharaoh, I will not give you straw.
Då gingo fogdarne öfver folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.
11 Go you, get you straw where you can find it: yet not any of your work shall be diminished.
Går sjelfve bort och hemter eder strå, hvar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.
12 So the people were scattered abroad throughout all the land of Egypt to gather stubble instead of straw.
Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.
13 And the taskmasters hurried them, saying, Fulfill your works, your daily tasks, as when there was straw.
Och fogdarne drefvo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.
14 And the officers of the children of Israel, which Pharaoh’s taskmasters had set over them, were beaten, and demanded, Why have you not fulfilled your task in making brick both yesterday and to day, as heretofore?
Och de ämbetsmän af Israels barn, hvilka Pharaos fogdar öfver dem satt hade, vordo slagne, och vardt sagdt till dem: Hvi hafven I icke hvarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?
15 Then the officers of the children of Israel came and cried to Pharaoh, saying, Why deal you thus with your servants?
Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hvi far du så med dina tjenare?
16 There is no straw given to your servants, and they say to us, Make brick: and, behold, your servants are beaten; but the fault is in your own people.
Dinom tjenarom gifves intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är; och si, dine tjenare varda slagne, och syndas uppå ditt folk.
17 But he said, You are idle, you are idle: therefore you say, Let us go and do sacrifice to the LORD.
Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; derföre sägen I: Vi viljom gå och offra Herranom.
18 Go therefore now, and work; for there shall no straw be given you, yet shall you deliver the tale of bricks.
Så går nu bort, och görer edor dagsarbete. Strå skall eder intet gifvas; men talet på teglet måsten I leverera ifrån eder.
19 And the officers of the children of Israel did see that they were in evil case, after it was said, You shall not diminish any from your bricks of your daily task.
Då sågo ämbetsmännerne af Israels barn, att det vardt intet bättre, efter sagdt vardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet.
20 And they met Moses and Aaron, who stood in the way, as they came forth from Pharaoh:
Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i vägenom före dem;
21 And they said to them, The LORD look on you, and judge; because you have made our smell to be abhorred in the eyes of Pharaoh, and in the eyes of his servants, to put a sword in their hand to slay us.
Och sade till dem: Herren se uppå eder, och döme det, att I hafven gjort vår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem svärdet i händerna till att dräpa oss.
22 And Moses returned to the LORD, and said, LORD, why have you so evil entreated this people? why is it that you have sent me?
Mose kom igen till Herran, och sade: Herre, hvi gör du så illa emot detta folket? Hvi hafver du sändt mig?
23 For since I came to Pharaoh to speak in your name, he has done evil to this people; neither have you delivered your people at all.
Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafver han ännu hårdare plågat folket; och du hafver icke frälst ditt folk.

< Exodus 5 >