1 Samuel 26

1 And the Ziphites came to Saul to Gibeah, saying, Does not David hide himself in the hill of Hachilah, which is before Jeshimon?

Och de af Siph kommo till Saul i Gibea, och sade: Är icke David fördold på berget Hachila, inför öknene?

2 Then Saul arose, and went down to the wilderness of Ziph, having three thousand chosen men of Israel with him, to seek David in the wilderness of Ziph.

Då stod Saul upp, och drog ned till den öknen Siph; och med honom tretusend unge män af Israel; på det han skulle uppsöka David i öknene Siph.

3 And Saul pitched in the hill of Hachilah, which is before Jeshimon, by the way. But David stayed in the wilderness, and he saw that Saul came after him into the wilderness.

Och lägrade sig på det berget Hachila, som ligger inför öknene vid vägen; men David blef i öknene. Och då han såg, att Saul kom efter honom i öknena,

4 David therefore sent out spies, and understood that Saul was come in very deed.

Sände han spejare ut, och förfor att Saul visserliga kommen var.

5 And David arose, and came to the place where Saul had pitched: and David beheld the place where Saul lay, and Abner the son of Ner, the captain of his host: and Saul lay in the trench, and the people pitched round about him.

Och David stod upp, och kom till det rummet, der Saul höll sitt lägre; och han såg rummet, der Saul låg med sin härhöfvitsman, Abner, Ners son; ty Saul låg i vagnborgene, och härfolket omkring honom.

6 Then answered David and said to Ahimelech the Hittite, and to Abishai the son of Zeruiah, brother to Joab, saying, Who will go down with me to Saul to the camp? And Abishai said, I will go down with you.

Då svarade David, och sade till Ahimelech den Hetheen, och till Abisai, ZeruJa son, Joabs broder: Ho vill med mig neder till Saul i lägret? Abisai sade: Jag vill ned med dig.

7 So David and Abishai came to the people by night: and, behold, Saul lay sleeping within the trench, and his spear stuck in the ground at his bolster: but Abner and the people lay round about him.

Så kom David och Abisai till folket om nattena, och si, Saul låg och sof i vagnborgene, och hans spjut stött i jordena, vid hans hufvud; men Abner och folket låg omkring honom.

8 Then said Abishai to David, God has delivered your enemy into your hand this day: now therefore let me smite him, I pray you, with the spear even to the earth at once, and I will not smite him the second time.

Då sade Abisai till David: Gud hafver i denna dag beslutit din fienda i dina hand; så vill jag nu en gång med spjutet stinga honom igenom i jordena, så att han skall icke mer behöfva.

9 And David said to Abishai, Destroy him not: for who can stretch forth his hand against the LORD’s anointed, and be guiltless?

Men David sade till Abisai: Förderfva honom intet; ty ho vill komma sina hand vid Herrans smorda, och blifva oskyldig?

10 David said furthermore, As the LORD lives, the LORD shall smite him; or his day shall come to die; or he shall descend into battle, and perish.

Ytterligare sade David: Så visst som Herren lefver, om Herren icke slår honom, eller hans tid kommer, att han dör, eller han drager i en strid, och så blifver borta,

11 The LORD forbid that I should stretch forth my hand against the LORD’s anointed: but, I pray you, take you now the spear that is at his bolster, and the cruse of water, and let us go.

Så låte Herren det vara långt ifrå mig, att jag skall komma mina hand vid Herrans smorda; så tag nu spjutet vid hans hufvud, och vattubägaren, och låt oss gå.

12 So David took the spear and the cruse of water from Saul’s bolster; and they got them away, and no man saw it, nor knew it, neither awaked: for they were all asleep; because a deep sleep from the LORD was fallen on them.

Så tog David spjutet och vattubägaren vid Sauls hufvud, och gingo sina färde; och ingen var, som det såg eller märkte, eller vaknade, utan de sofvo alle; ty en tung sömn var fallen på dem af Herranom.

13 Then David went over to the other side, and stood on the top of an hill afar off; a great space being between them:

Då nu David var kommen öfver på hinsidon, gick han upp på bergskullan långt ifrå, så att der var stort rum emellan dem;

14 And David cried to the people, and to Abner the son of Ner, saying, Answer you not, Abner? Then Abner answered and said, Who are you that cry to the king?

Och ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: Hörer du icke, Abner? Och Abner svarade, och sade: Ho äst du, att du så ropar Konungen?

15 And David said to Abner, Are not you a valiant man? and who is like to you in Israel? why then have you not kept your lord the king? for there came one of the people in to destroy the king your lord.

Och David sade till Abner: Äst du icke en man? Och ho är din like i Israel? Hvi hafver du då icke bevarat din herra Konungen? Ty en af folket är der ingången, till att slå din herra Konungen ihjäl.

16 This thing is not good that you have done. As the LORD lives, you are worthy to die, because you have not kept your master, the LORD’s anointed. And now see where the king’s spear is, and the cruse of water that was at his bolster.

Det är icke redeligit, som du gjort hafver; så visst som Herren lefver, I ären dödsens barn, att I edar herra, Herrans smorda, icke bevarat hafven; nu se, här är Konungens spjut och vattubägaren, som stodo vid hans hufvud.

17 And Saul knew David’s voice, and said, Is this your voice, my son David? And David said, It is my voice, my lord, O king.

Då kände Saul Davids röst, och sade: Är det icke din röst, min son David? David sade: Det är min röst, min herre Konung.

18 And he said, Why does my lord thus pursue after his servant? for what have I done? or what evil is in my hand?

Och sade ytterligare: Hvi förföljer min herre så sin tjenare? Hvad hafver jag gjort? Och hvad ondt är i mine hand?

19 Now therefore, I pray you, let my lord the king hear the words of his servant. If the LORD have stirred you up against me, let him accept an offering: but if they be the children of men, cursed be they before the LORD; for they have driven me out this day from abiding in the inheritance of the LORD, saying, Go, serve other gods.

Så höre dock nu min herre Konungen sin tjenares ord: Om Herren uppretar dig emot mig, så låte man ett spisoffer lukta; men om menniskors barn göra det, så vare de förbannade för Herranom, att de på denna dag hafva fördrifvit mig, att jag icke må blifva i Herrans arfvedel, och säga: Gack bort, och tjena andra gudar.

20 Now therefore, let not my blood fall to the earth before the face of the LORD: for the king of Israel is come out to seek a flea, as when one does hunt a partridge in the mountains.

Så förfalle nu icke mitt blod på jordena för Herrans ansigte; ty Israels Konung är utdragen till att söka ena loppo, såsom man jagar ett rapphöns på bergen.

21 Then said Saul, I have sinned: return, my son David: for I will no more do you harm, because my soul was precious in your eyes this day: behold, I have played the fool, and have erred exceedingly.

Och Saul sade: Jag hafver syndat. Kom igen, min son David, jag vill intet ondt mer göra dig, derföre att min själ hafver i denna dag dyr varit för din ögon; si, jag hafver gjorts dårliga och ganska ovisliga.

22 And David answered and said, Behold the king’s spear! and let one of the young men come over and fetch it.

David svarade, och sade: Si, här är Konungens spjut; en af de unga män gånge hitupp, och tage det.

23 The LORD render to every man his righteousness and his faithfulness; for the LORD delivered you into my hand to day, but I would not stretch forth my hand against the LORD’s anointed.

Herren varder väl hvarjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro; ty Herren hade i dag gifvit dig i mina hand; men jag ville icke komma mina hand vid Herrans smorda.

24 And, behold, as your life was much set by this day in my eyes, so let my life be much set by in the eyes of the LORD, and let him deliver me out of all tribulation.

Och såsom din själ hafver i denna dagen för min ögon mycket aktad varit, så varde ock min själ mycket aktad för Herrans ögon, och hjelpe mig utur all bedröfvelse.

25 Then Saul said to David, Blessed be you, my son David: you shall both do great things, and also shall still prevail. So David went on his way, and Saul returned to his place.

Saul sade till David: Välsignad vare du, min son David; du skall görat, och gåt igenom. Så gick David sin väg; och Saul vände om hem igen.