Psalms 142

1 Maschil of David, when he was in the cave; a Prayer. With my voice I cry unto the LORD; with my voice I make supplication unto the LORD.

En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

2 I pour out my complaint before Him, I declare before Him my trouble;

Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

3 When my spirit fainteth within me — Thou knowest my path — in the way wherein I walk have they hidden a snare for me.

När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

4 Look on my right hand, and see, for there is no man that knoweth me; I have no way to flee; no man careth for my soul.

Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

5 I have cried unto Thee, O LORD; I have said: 'Thou art my refuge, my portion in the land of the living.'

Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

6 Attend unto my cry; for I am brought very low; deliver me from my persecutors; for they are too strong for me.

Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

7 Bring my soul out of prison, that I may give thanks unto Thy name; the righteous shall crown themselves because of me; for Thou wilt deal bountifully with me.

För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.