Psalms 137

1 By the rivers of Babylon, there we sat down, yea, we wept, when we remembered Zion.

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 Upon the willows in the midst thereof we hanged up our harps.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 For there they that led us captive asked of us words of song, and our tormentors asked of us mirth: 'Sing us one of the songs of Zion.'

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 How shall we sing the LORD'S song in a foreign land?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, let my right hand forget her cunning.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Let my tongue cleave to the roof of my mouth, if I remember thee not; if I set not Jerusalem above my chiefest joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Remember, O LORD, against the children of Edom the day of Jerusalem; who said: 'Rase it, rase it, even to the foundation thereof.'

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 O daughter of Babylon, that art to be destroyed; happy shall he be, that repayeth thee as thou hast served us.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Happy shall he be, that taketh and dasheth thy little ones against the rock.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.