Job 19
1 Then Job answered and said:
Job svarade, och sade:
2 How long will ye vex my soul, and crush me with words?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 These ten times have ye reproached me; ye are not ashamed that ye deal harshly with me.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 And be it indeed that I have erred, mine error remaineth with myself.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 If indeed ye will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach;
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Know now that God hath subverted my cause, and hath compassed me with His net.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Behold, I cry out: 'Violence!' but I am not heard; I cry aloud, but there is no justice.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 He hath fenced up my way that I cannot pass, and hath set darkness in my paths.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He hath stripped me of my glory, and taken the crown from my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He hath broken me down on every side, and I am gone; and my hope hath He plucked up like a tree.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 He hath also kindled His wrath against me, and He counteth me unto Him as one of His adversaries.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 His troops come on together, and cast up their way against me, and encamp round about my tent.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 He hath put my brethren far from me, and mine acquaintance are wholly estranged from me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My kinsfolk have failed, and my familiar friends have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 They that dwell in my house, and my maids, count me for a stranger; I am become an alien in their sight.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I call unto my servant, and he giveth me no answer, though I entreat him with my mouth.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 My breath is abhorred of my wife, and I am loathsome to the children of my tribe.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Even urchins despised me; if I arise, they speak against me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 All my intimate friends abhor me; and they whom I loved are turned against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 My bone cleaveth to my skin and to my flesh, and I am escaped with the skin of my teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends; for the hand of God hath touched me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Oh that my words were now written! Oh that they were inscribed in a book!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 That with an iron pen and lead they were graven in the rock for ever!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 But as for me, I know that my Redeemer liveth, and that He will witness at the last upon the dust;
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 And when after my skin this is destroyed, then without my flesh shall I see God;
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Whom I, even I, shall see for myself, and mine eyes shall behold, and not another's. My reins are consumed within me.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 If ye say: 'How we will persecute him!' seeing that the root of the matter is found in me;
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Be ye afraid of the sword; for wrath bringeth the punishments of the sword, that ye may know there is a judgment.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
