Job 39

1 Knowest thou the time when the wilde goates bring foorth yong? or doest thou marke when the hindes doe calue?

Kan du sätta tiden, när stengetterna skola kidla på bergen? Eller hafver du märkt, när hindarna gå hafvande?

2 Canst thou nomber the moneths that they fulfill? or knowest thou the time when they bring foorth?

Hafver du räknat deras månader, när de fulle varda; eller vetst du tiden, när de skola föda?

3 They bow them selues: they bruise their yong and cast out their sorowes.

De böja sig, när de föda, och rifva sig, och låta ut sina ungar.

4 Yet their yong waxe fatte, and growe vp with corne: they goe foorth and returne not vnto them.

Deras ungar varda fete, och växa ute; de gå ut, och komma intet till dem igen.

5 Who hath set the wilde asse at libertie? or who hath loosed the bondes of the wilde asse?

Ho hafver låtit vildåsnan så fri gå? Ho hafver vildåsnans band upplöst;

6 It is I which haue made the wildernesse his house, and the salt places his dwellings.

Hvilkom jag markena till hus gifvit hafver, och öknena till boning?

7 He derideth the multitude of the citie: he heareth not the crie of the driuer.

Han gör lek af stadsbullret; plågarenas trug hörer han intet.

8 He seeketh out the mountaine for his pasture, and searcheth after euery greene thing.

Han ser efter bergen, der hans bet är, och söker hvar grönt är.

9 Will the vnicorne serue thee? or will he tary by thy cribbe?

Menar du, att enhörningen skall tjena dig, och skall blifva vid dina krubbo?

10 Canst thou binde the vnicorne with his band to labour in the furrowe? or will he plowe the valleyes after thee?

Kan du binda honom oket uppå i dina fårar, så att han efter dig plog drager i dalomen?

11 Wilt thou trust in him, because his strength is great, and cast off thy labour vnto him?

Kan du förlåta dig på honom, deraf att han mycket förmår, och låta honom för dig arbeta?

12 Wilt thou beleeue him, that he will bring home thy seede, and gather it vnto thy barne?

Kan du betro honom, att han drager dig dina säd hem igen, och församlar henne i dina lado?

13 Hast thou giuen the pleasant wings vnto the peacockes? or winges and feathers vnto the ostriche?

Påfoglens vingar äro skönare än storkens, eller strutsfoglens vingar;

14 Which leaueth his egges in the earth, and maketh them hote in the dust,

Som sin ägg lägger i jordena, och låter heta jordena utkläcka dem.

15 And forgetteth that the foote might scatter the, or that the wild beast might breake the.

Han förgäter, att de måga varda trampade, och något vilddjur sönderslår dem.

16 He sheweth himselfe cruell vnto his yong ones, as they were not his, and is without feare, as if he trauailed in vaine.

Han är så hård emot sina ungar, likasom de icke voro hans; han aktar icke, att han arbetar fåfängt;

17 For God had depriued him of wisedom, and hath giuen him no part of vnderstanding.

Ty Gud hafver förtagit honom visdom, och hafver intet förstånd gifvit honom.

18 When time is, he mounteth on hie: he mocketh the horse and his rider.

På den tiden han reser sig, upphöjer han sig, och bespottar både häst och man.

19 Hast thou giuen the horse strength? or couered his necke with neying?

Kan du gifva hästenom kraft; eller kan du pryda hans hals med hans gnäggande?

20 Hast thou made him afraid as the grashopper? his strong neying is fearefull.

Kan du förfara honom såsom gräshoppor? Hvad förfärligit är, det är hans nos pris.

21 He diggeth in the valley, and reioyceth in his strength: he goeth foorth to meete the harnest man.

Han rifver jordena, och är frimodig i sin starkhet; och drager ut emot den väpnada.

22 He mocketh at feare, and is not afraid, and turneth not backe from the sworde,

Han bespottar räddhågan, och förfäras intet; och flyr icke för svärd;

23 Though the quiuer rattle against him, the glittering speare and the shield.

Det ännu kogret emot honom skallrade, och glimmade både glafven och sköld.

24 He swalloweth the ground for fearcenes and rage, and he beleeueth not that it is the noise of the trumpet.

Han skälfver och rasar, och trampar jordena; och tror intet, att trummeten lyder.

25 He sayth among the trumpets, Ha, ha: hee smellleth the battell afarre off, and the noyse of the captaines, and the shouting.

När trummeten fast klingar, säger han huj; och känner lukten af stridene lång väg, Förstarnas rop och fröjd.

26 Shall the hauke flie by thy wisedome, stretching out his wings toward the South?

Flyger höken genom ditt förstånd, och utbreder sina vingar söderut?

27 Doeth the eagle mount vp at thy commandement, or make his nest on hie?

Flyger örnen så högt af din befallning, att han gör sitt näste i höjdene?

28 Shee abideth and remaineth in the rocke, euen vpon the toppe of the rocke, and the tower.

I bergklippon bor han, och blifver i bergskrefvom, och i fast rum.

29 From thence she spieth for meate, and her eyes beholde afarre off.

Dädan af skådar han efter mat, och hans ögon se långt bort.

30 His young ones also sucke vp blood: and where the slaine are, there is she.

Hans ungar supa blod, och hvar en åtel är, der är han.