Job 30
1 Bvt now they that are yonger then I, mocke me: yea, they whose fathers I haue refused to set with the dogges of my flockes.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 For whereto shoulde the strength of their handes haue serued mee, seeing age perished in them?
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 For pouertie and famine they were solitary, fleeing into the wildernes, which is darke, desolate and waste.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 They cut vp nettels by the bushes, and the iuniper rootes was their meate.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 They were chased forth from among men: they shouted at them, as at a theefe.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Therfore they dwelt in the clefts of riuers, in the holes of the earth and rockes.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 They roared among the bushes, and vnder the thistles they gathered themselues.
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 They were the children of fooles and the children of villaines, which were more vile then the earth.
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 And now am I their song, and I am their talke.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 They abhorre me, and flee farre from mee, and spare not to spit in my face.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Because that God hath loosed my corde and humbled mee, they haue loosed the bridle before me.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 The youth rise vp at my right hand: they haue pusht my feete, and haue trode on me as on the paths of their destruction.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 They haue destroyed my paths: they tooke pleasure at my calamitie, they had none helpe.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 They came as a great breach of waters, and vnder this calamitie they come on heapes.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Feare is turned vpon mee: and they pursue my soule as the winde, and mine health passeth away as a cloude.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Therefore my soule is nowe powred out vpon me, and the dayes of affliction haue taken holde on me.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 It pearceth my bones in the night, and my sinewes take no rest.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 For the great vehemencie is my garment changed, which compasseth me about as the colar of my coate.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 He hath cast me into the myre, and I am become like ashes and dust.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Whe I cry vnto thee, thou doest not heare me, neither regardest me, when I stand vp.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Thou turnest thy selfe cruelly against me, and art enemie vnto mee with the strength of thine hand.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Thou takest me vp and causest mee to ride vpon the winde, and makest my strength to faile.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Surely I knowe that thou wilt bring mee to death, and to the house appoynted for all the liuing.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Doubtles none can stretch his hand vnto the graue, though they cry in his destruction.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Did not I weepe with him that was in trouble? was not my soule in heauinesse for the poore?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Yet when I looked for good, euill came vnto me: and when I waited for light, there came darkenesse.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 My bowels did boyle without rest: for the dayes of affliction are come vpon me.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 I went mourning without sunne: I stood vp in the congregation and cryed.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 I am a brother to the dragons, and a companion to the ostriches.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 My skinne is blacke vpon me, and my bones are burnt with heate.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Therefore mine harpe is turned to mourning, and mine organs into the voyce of them that weepe.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
