Ecclesiastes 1
1 The wordes of the Preacher, the sonne of Dauid King in Ierusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanitie of vanities, sayth the Preacher: vanitie of vanities, all is vanitie.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 What remaineth vnto man in all his trauaile, which he suffereth vnder ye sunne?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 One generation passeth, and another generation succeedeth: but the earth remaineth for euer.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 The sunne riseth, and ye sunne goeth downe, and draweth to his place, where he riseth.
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 The winde goeth toward the South, and compasseth towarde the North: the winde goeth rounde about, and returneth by his circuites.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 All the riuers goe into the sea, yet the sea is not full: for the riuers goe vnto ye place, whence they returne, and goe.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 All things are full of labour: man cannot vtter it: the eye is not satisfied with seeing, nor the eare filled with hearing.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 What is it that hath bene? that that shalbe: and what is it that hath bene done? that which shalbe done: and there is no newe thing vnder the sunne.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Is there any thing, whereof one may say, Beholde this, it is newe? it hath bene already in the olde time that was before vs.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 There is no memorie of the former, neither shall there be a remembrance of the latter that shalbe, with them that shall come after.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 I the Preacher haue bene King ouer Israel in Ierusalem:
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 And I haue giuen mine heart to search and finde out wisdome by all things that are done vnder the heauen: (this sore trauaile hath GOD giuen to the sonnes of men, to humble them thereby)
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 I haue considered all the workes that are done vnder the sunne, and beholde, all is vanitie, and vexation of the spirit.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 That which is crooked, can none make straight: and that which faileth, cannot be nombred.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 I thought in mine heart, and said, Behold, I am become great, and excell in wisdome all them that haue bene before me in Ierusalem: and mine heart hath seene much wisedome and knowledge.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 And I gaue mine heart to knowe wisdome and knowledge, madnes and foolishnes: I knew also that this is a vexation of the spirit.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 For in the multitude of wisedome is much griefe: and he that increaseth knowledge, increaseth sorowe.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.
