Mark 7
1 And the Pharisees and some of the scribes, coming from Jerusalem, are gathered together to him,
Och till honom församlades de Phariseer, och någre af de Skriftlärda, som ifrå Jerusalem komne voro.
2 and seeing some of his disciples eat bread with defiled, that is, unwashed, hands,
Och då de fingo se, att somlige hans Lärjungar åto bröd med menliga, det är, med otvagna händer, straffade de det;
3 (for the Pharisees and all the Jews, unless they wash their hands diligently, do not eat, holding what has been delivered by the ancients;
Ty de Phariseer och alle Judar äta icke, utan de alltid två händerna, hållande de äldstas stadgar;
4 and [on coming] from the market-place, unless they are washed, they do not eat; and there are many other things which they have received to hold, the washing of cups and vessels, and brazen utensils, and couches),
Och när de komne äro utaf torget, äta de icke, utan de äro tvagne. Och mycket sådant är, som de hafva tagit sig uppå att hålla, som är, att två dryckekar, och krukor, och kopparkar, och bord.
5 then the Pharisees and the scribes ask him, Why do thy disciples not walk according to what has been delivered by the ancients, but eat the bread with defiled hands?
Sedan frågade honom de Phariseer och de Skriftlärde: Hvi vandra icke dine Lärjungar efter de stadgar, som de äldste uppåbudit hafva; utan äta bröd med otvagna händer?
6 But he answering said to them, Well did Esaias prophesy concerning you hypocrites, as it is written, This people honour me with their lips, but their heart is far away from me.
Då svarade han, och sade till dem: Väl hafver Esaias propheterat om eder, I skrymtare, som skrifvet är: Detta folket ärar mig med läpparna; men deras hjerta är långt ifrå mig.
7 But in vain do they worship me, teaching [as their] teachings commandments of men.
Men fåfängt dyrka de mig, lärande den lärdom, som är menniskors bud;
8 [For], leaving the commandment of God, ye hold what is delivered by men [to keep] — washings of vessels and cups, and many other such like things ye do.
Ty I bortkasten Guds bud, och hållen menniskors stadgar, som är, att två krukor, och dryckekar; och mycket sådant gören I.
9 And he said to them, Well do ye set aside the commandment of God, that ye may observe what is delivered by yourselves [to keep].
Och han sade till dem: Skönliga bortkasten I Guds bud, på det att I skolen hålla edar stadga.
10 For Moses said, Honour thy father and thy mother; and, he who speaks ill of father or mother, let him surely die.
Ty Mose hafver sagt: Ära din fader och dina moder; och: Den der bannar fader eller moder, han skall döden dö.
11 But ye say, If a man say to his father or his mother, [It is] corban (that is, gift), whatsoever thou mightest have profit from me by...
Men I sägen: En menniska må säga till fader och moder: Corban; det är sagdt: Gudi är det gifvet, som dig af mig skulle hafva kommit till nytto;
12 And ye no longer suffer him to do anything for his father or his mother;
Och tillåten så icke, att han något gör sinom fader, eller sine moder;
13 making void the word of God by your traditional teaching which ye have delivered; and many such like things ye do.
Och gören Guds ord omintet med edar stadga, som I uppålagt hafven. Och mycket sådant gören I.
14 And having called again the crowd, he said to them, Hear me, all [of you], and understand:
Och han kallade till sig allt folket, och sade till dem: Hörer mig alle, och förstår.
15 There is nothing from outside a man entering into him which can defile him; but the things which go out from him, those it is which defile the man.
Intet går utanefter in i menniskona, det henne besmitta kan; men det som går utaf menniskone, det är det som besmittar menniskona.
16 If any one have ears to hear, let him hear.
Den der hafver öron till att höra, han höre.
17 And when he went indoors from the crowd, his disciples asked him concerning the parable.
Och då han skiljdes ifrå folket, och kom i huset, frågade hans Lärjungar honom om liknelsen.
18 And he says to them, Are ye also thus unintelligent? Do ye not perceive that all that is outside entering into the man cannot defile him,
Och han sade till dem: Ären I också oförståndige? Förstån I icke ännu, att allt det utanefter ingår i menniskona, det kan icke besmitta henne?
19 because it does not enter into his heart but into his belly, and goes out into the draught, purging all meats?
Ty det går icke in i hennes hjerta, utan i buken; och hafver sin naturliga utgång, der all mat med rensas.
20 And he said, That which goes forth out of the man, that defiles the man.
Och han sade: Det utaf menniskone går, det besmittar menniskona;
21 For from within, out of the heart of men, go forth evil thoughts, adulteries, fornications, murders,
Ty innanefter, utu menniskors hjerta, utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp,
22 thefts, covetousness, wickednesses, deceit, licentiousness, a wicked eye, injurious language, haughtiness, folly;
Stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap;
23 all these wicked things go forth from within and defile the man.
All denna onda stycke gå innanefter ut, och de besmitta menniskona.
24 And he rose up and went away thence into the borders of Tyre and Sidon; and having entered into a house he would not have any one know [it], and he could not be hid.
Så stod han upp dädan, och gick in i Tyri och Sidons gränsor; och gick in uti ett hus, och ville att det ingen veta skulle; och kunde dock icke blifva fördold.
25 But immediately a woman, whose little daughter had an unclean spirit, having heard of him, came and fell at his feet
Ty en qvinna, hvilkens dotter hade en oren anda, straxt hon fick höra om honom, kom hon, och föll ned för hans fötter.
26 (and the woman was a Greek, Syrophenician by race), and asked him that he would cast the demon out of her daughter.
Och det var en Grekisk qvinna, utaf Syrophenice, och bad honom, att han ville utdrifva djefvulen af hennes dotter.
27 But [Jesus] said to her, Suffer the children to be first filled; for it is not right to take the children's bread and cast it to the dogs.
Men Jesus sade till henne: Låt barnen först mätta varda; det är icke höfveligit, att man tager barnens bröd och kastar för hundarna.
28 But she answered and says to him, Yea, Lord; for even the dogs under the table eat of the children's crumbs.
Då svarade hon, och sade till honom: Ja, Herre; dock äta hundarna, under bordet, utaf barnens smulor.
29 And he said to her, Because of this word, go thy way, the demon is gone out of thy daughter.
Då sade han till henne: För detta talets skull, gack; djefvulen är utgången af dine dotter.
30 And having gone away to her house she found the demon gone out, and her daughter lying on the bed.
Och då hon kom i sitt hus, fann hon djefvulen utgången vara, och dottrena liggande på sängene.
31 And again having left the borders of Tyre and Sidon, he came to the sea of Galilee, through the midst of the coasts of Decapolis.
Och då han åter utgick ifrå Tyri och Sidons gränsor, kom han till det Galileiska hafvet, midt genom de landsändar vid de tio städer.
32 And they bring to him a deaf [man] who could not speak right, and they beseech him that he might lay his hand on him.
Och de hade fram för honom en döfvan, den der ock en dumbe var; och bådo honom, att han ville lägga handena på honom.
33 And having taken him away from the crowd apart, he put his fingers to his ears; and having spit, he touched his tongue;
Då tog han honom afsides ut ifrå folket, och satte sina finger i hans öron, och spottade ut, dermed han tog på hans tungo;
34 and looking up to heaven he groaned, and says to him, Ephphatha, that is, Be opened.
Och såg upp i himmelen, suckade, och sade till honom: Hephethah; det är sagdt: Upplåt dig.
35 And immediately his ears were opened, and the band of his tongue was loosed and he spoke right.
Och straxt öppnades hans öron, och hans tungos band vardt löst, och han talade redeliga.
36 And he charged them that they should speak to no one [of it]. But so much the more he charged them, so much the more abundantly they proclaimed it;
Och böd han dem, att de skulle ingom sägat; men ju mer han det förböd, ju mer de förkunnade det.
37 and they were astonished above measure, saying, He does all things well; he makes both the deaf to hear, and the speechless to speak.
Och de förundrade sig öfvermåtton, sägande: Allt hafver han väl beställt; de döfva låter han höra, och dumbar tala.
