Ezekiel 24

1 And in the ninth year, in the tenth month, on the tenth of the month, the word of Jehovah came unto me, saying,

Och Herrans ord skedde till mig, i nionde årena, på tionde dagen i tionde månadenom, och sade:

2 Son of man, write thee the name of the day, of this selfsame day: on this selfsame day the king of Babylon draws near to Jerusalem.

Du menniskobarn, skrif denna dagen upp, ja rätt denna dagen; ty Konungen i Babel hafver rätt på denna dagen rustat sig emot Jerusalem.

3 And propose a parable unto the rebellious house, and say unto them, Thus saith the Lord Jehovah: Set on the pot, set [it] on, and also pour water into it.

Och gif de ohörsammo folkena en liknelse före, och säg till dem: Detta säger Herren Herren: Sätt till ena gryto, sätt henne till, och gjut der vatten in.

4 Gather the pieces thereof into it, every good piece, the thigh and the shoulder; fill [it] with the choice bones:

Lägg stycken tillsammans deruti, de derin skola, och de bästa stycken, låret och bogen; och fyll henne med bästa märgstycken.

5 take the choice of the flock; and also [put] a pile of wood under it, for the bones; make it boil well, and let the bones of it seethe therein.

Tag det bästa af hjordenom, och gör en eld derunder, till att koka märgstycken, och låt det flux sjuda, och låt märgstycken väl kokas deruti.

6 Therefore thus saith the Lord Jehovah: Woe to the bloody city, to the pot whose rust is therein, and whose rust is not gone out of it! Bring it out piece by piece; let no lot fall upon it:

Derföre säger Herren Herren alltså: O den mordiska staden, den en sådana gryta är, i hvilko de vederbrända vederläder, och vill intet afgå; tag derut det ena stycket efter det andra, och du torf icke kasta lott om, hvilket först ut skall.

7 for her blood is in the midst of her; she set it upon the bare rock; she poured it not upon the ground, to cover it with dust.

Ty hang blod är derinne, den han på ena bara häll, och icke på jordena utgjutit hafver, der man dock hade kunnat betäckt det med jord.

8 That it might cause fury to come up to execute vengeance, I have set her blood upon the bare rock, that it should not be covered.

Och jag hafver också fördenskull samma blod låtit utgjuta uppå ena bara häll, att det icke skulle kunna förskylas; på det grymheten skulle komma öfver dem, och det måtte hämnadt varda.

9 Therefore thus saith the Lord Jehovah: Woe to the bloody city! I also will make the pile great.

Derföre säger Herren Herren alltså: O du mordiska stad, den jag till en stor eld göra vill:

10 Heap on the wood, kindle the fire, boil thoroughly the flesh, and spice it well, and let the bones be burned.

Bär hit mycken ved; tänd upp elden, att köttet må sudet varda, och bekrydda det väl, att märgstycken vederbrinna.

11 Then set it empty upon its coals, that it may be hot, and the brass of it may burn, and that its filthiness may be molten in it, [and] that its rust may be consumed.

Sätt ock grytona tomma uppå elden, på det hon må varda het, och hennes koppar förbrinna, om hennes orenhet bortsmältas, och hennes vederbränna afgå kunde.

12 She hath exhausted [her] labours, yet her great rust goeth not forth out of her: let her rust be in the fire.

Men den vederbrännan, ehuru fast det ock brinner, vill likväl intet afgå; ty det är allt för mycket vederbrändt, och måste försmälta i eldenom.

13 In thy filthiness is lewdness, for I have purged thee, and thou art not pure. Thou shalt no more be purged from thy filthiness, till I have satisfied my fury upon thee.

Din orenhet är så förhärd, att om jag än gerna ville rensa dig, så, vill du dock intet låta rensa dig ifrå dine orenhet; derföre kan du nu härefter intet mer ren varda igen, tilldess min grymhet hafver släckt sig uppå dig.

14 I Jehovah have spoken [it]: it shall come to pass, and I will do it; I will not go back, neither will I spare, nor will I repent. According to thy ways, and according to thy doings, shall they judge thee, saith the Lord Jehovah.

Jag, Herren, hafver det talat; det skall komma, jag skall görat, och intet försummat; jag vill intet skona, eller låta mig det ångra; utan de skola döma dig, efter som du lefvat och gjort hafver, säger Herren Herren.

15 And the word of Jehovah came unto me, saying,

Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

16 Son of man, behold, I take away from thee the desire of thine eyes with a stroke; yet thou shalt not mourn nor weep, neither shall thy tears run down.

Du menniskobarn, si, jag skall, genom ena plågo, taga dig bort dins ögons lust; men du skall intet beklaga dig, eller gråta, eller fälla några tårar.

17 Sigh in silence, make no mourning for the dead; bind thy turban upon thee, and put thy sandals upon thy feet, and cover not the beard, and eat not the bread of men.

Hemliga må du sucka, men ingen dödsklagan föra; utan skall lägga din skrud uppå, och draga dina skor uppå; du skall icke skyla din mun och icke äta sorgebröd.

18 — And I spoke unto the people in the morning; and at even my wife died. And I did in the morning as I was commanded.

Och då jag om morgonen bittida med folkena talat hade, blef mig om aftonen min hustru död; och jag gjorde i den andra morgonen såsom mig befaldt var.

19 And the people said unto me, Wilt thou not tell us what these things are to us, which thou doest?

Och folket sade till mig: Vill du icke kungöra oss, hvad det betyder, som du gör?

20 And I said to them, The word of Jehovah came unto me, saying,

Och jag sade till dem: Herren hafver talat med mig, och sagt:

21 Say unto the house of Israel, Thus saith the Lord Jehovah: Behold, I will profane my sanctuary, the pride of your strength, the desire of your eyes, and your soul's longing; and your sons and your daughters whom ye have left behind shall fall by the sword.

Säg Israels huse, att Herren Herren säger alltså: Si, jag skall ohelga min helgedom, den edor högsta tröst, edor ögons lust, och edor hjertas önskan är; och edra söner och döttrar, dem I öfvergifva måsten, skola falla genom svärd.

22 And ye shall do as I have done: ye shall not cover the beard, neither eat the bread of men;

Och I måsten göra, lika som jag gjort hafver; edar mun måsten I intet skyla, och intet sorgebröd äta;

23 and your turbans shall be upon your heads, and your sandals upon your feet: ye shall not mourn nor weep; but ye shall waste away in your iniquities and moan one toward another.

Utan skolen sätta edar skrud uppå edor hufvud, och draga edra skor uppå; I skolen intet beklaga eder, eller gråta; utan försmäkta öfver edra synder, och sucka hvar med annar.

24 Thus Ezekiel shall be unto you a sign; according to all that he hath done shall ye do: when it cometh, then ye shall know that I [am] the Lord Jehovah.

Och Hesekiel skall allstå vara eder ett tecken, att I göra måsten lika som han gjort hafver, när det så kommer; på det I förnimma skolen, att jag är Herren Herren.

25 And thou, son of man, shall it not be in the day when I take from them their strength, the joy of their glory, the desire of their eyes, and that whereunto they lift up their soul, their sons and their daughters,

Och du menniskobarn, på den tiden, då jag ifrå dem tager deras magt och tröst, deras ögons lust, och deras hjertas önsko, deras söner och döttrar;

26 that in that day he that escapeth shall come unto thee, to cause [thine] ears to hear [it]?

Ja, på den samma tiden skall en, den der undsluppen är, komma till dig, och förkunna dig det.

27 In that day shall thy mouth be opened to him that is escaped, and thou shalt speak, and be no more dumb. So shalt thou be a sign unto them; and they shall know that I [am] Jehovah.

På den tiden skall din mun, emot den som undsluppen är, upplåten varda, att du skall tala, och icke mer tiga; ty då måste vara dem ett tecken, på det de skola förnimma att jag är Herren.