2 Kings 3

1 And Jehoram the son of Ahab began to reign over Israel in Samaria in the eighteenth year of Jehoshaphat king of Judah; and he reigned twelve years.

Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.

2 And he wrought evil in the sight of Jehovah, but not like his father, and like his mother; and he took away the column of Baal that his father had made.

Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade låtit göra.

3 Only, he clave to the sins of Jeroboam the son of Nebat who made Israel to sin: he did not depart therefrom.

Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han icke.

4 And Mesha king of Moab was a sheepmaster, and rendered to the king of Israel a hundred thousand lambs and a hundred thousand rams, with the wool.

Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vädurar.

5 And it came to pass when Ahab was dead, that the king of Moab rebelled against the king of Israel.

Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i Israel.

6 And at that time king Jehoram went out of Samaria and inspected all Israel.

Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.

7 And he went and sent to Jehoshaphat the king of Judah saying, The king of Moab has rebelled against me: wilt thou go with me against Moab to battle? And he said, I will go up: I am as thou, my people as thy people, my horses as thy horses.

Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och lät säga honom: "Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?" Han svarade: "Ja, jag vill draga ditupp -- jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!"

8 And he said, Which way shall we go up? And he said, By way of the wilderness of Edom.

Och han frågade: "Vilken väg skola vi draga ditupp?" Han svarade "Vägen genom Edoms öken."

9 And the king of Israel went, and the king of Judah, and the king of Edom, and they made a circuit of seven days' journey. And there was no water for the army, and for the cattle that followed them.

Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hären och för djuren som de hade med sig.

10 And the king of Israel said, Alas! that Jehovah has called these three kings together, to give them into the hand of Moab!

Då sade Israels konung: "Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!"

11 And Jehoshaphat said, Is there not here a prophet of Jehovah that we may inquire of Jehovah by him? And one of the king of Israel's servants answered and said, Here is Elisha the son of Shaphat, who poured water on the hands of Elijah.

Men Josafat sade: "Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi kunna fråga HERREN genom honom?" Då svarade en av Israels konungs tjänare och sade: "Elisa, Safats son, finnes här, han som plägade gjuta vatten på Elias händer."

12 And Jehoshaphat said, The word of Jehovah is with him. And the king of Israel and Jehoshaphat and the king of Edom went down to him.

Josafat sade: "Hos honom är HERRENS ord." Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom.

13 And Elisha said to the king of Israel, What have I to do with thee? go to the prophets of thy father and to the prophets of thy mother. And the king of Israel said to him, Not so, for Jehovah has called these three kings to give them into the hand of Moab.

Men Elisa sade till Israels konung: "Vad har du med mig att göra? Gå du till din faders profeter och till din moders profeter." Israels konung svarade honom: "Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!"

14 And Elisha said, As Jehovah of hosts liveth, before whom I stand, surely, were it not that I regard the presence of Jehoshaphat the king of Judah, I would not look toward thee nor see thee.

Då sade Elisa: "Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så skulle jag icke akta på dig eller se till dig.

15 And now fetch me a minstrel. And it came to pass when the minstrel played, that the hand of Jehovah was upon him.

Men hämten nu hit åt mig en harpospelare." Så ofta harpospelaren spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.

16 And he said, Thus saith Jehovah: Make this valley full of ditches.

Och han sade: "Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid grop.

17 For thus saith Jehovah: Ye shall not see wind, neither shall ye see rain; yet this valley shall be filled with water, and ye shall drink, both ye, and your cattle, and your beasts.

Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur.

18 And this is a light thing in the sight of Jehovah: he will give the Moabites also into your hand.

Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand.

19 And ye shall smite every fortified city, and every choice city, and shall fell every good tree, and stop all wells of water, and mar every good piece of land with stones.

Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med stenar."

20 And it came to pass in the morning, when the oblation was offered up, that behold, there came water by the way of Edom, and the country was filled with water.

Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten.

21 And all the Moabites heard that the kings were come up to fight against them, and they were called together, all that were able to put on armour, and upward, and stood by the border.

Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.

22 And they rose up early in the morning, and the sun rose upon the water, and the Moabites saw the water on the other side red as blood.

Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.

23 And they said, This is blood: the kings are entirely destroyed, and have smitten one another; and now, Moab, to the spoil!

Då sade de: "Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!"

24 And when they came to the camp of Israel, the Israelites rose up and smote the Moabites, and they fled before them; and they entered in and smote Moab.

Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna.

25 And they beat down the cities, and on every good piece of land cast every man his stone and filled it, and they stopped every well of water, and felled every good tree, until they left [only] the stones at Kirhareseth; and the slingers went about it, and smote it.

Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto den

26 And the king of Moab saw that the battle was too severe for him, and he took with him seven hundred men that drew swords, to break through to the king of Edom, but they could not.

och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden, tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke.

27 And he took his eldest son, that should have reigned in his stead, and offered him up for a burnt-offering upon the wall. And there was great wrath against Israel; and they departed from him, and returned to [their own] land.

Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.