Luke 18
1 Now he also told them a parable, that we should continually pray and not cease,
Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;
2 saying: “There was a certain judge in a certain city, who did not fear God and did not respect man.
Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;
3 But there was a certain widow in that city, and she went to him, saying, ‘Vindicate me from my adversary.’
Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.
4 And he refused to do so for a long time. But afterwards, he said within himself: ‘Even though I do not fear God, nor respect man,
Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;
5 yet because this widow is pestering me, I will vindicate her, lest by returning, she may, in the end, wear me out.’”
Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.
6 Then the Lord said: “Listen to what the unjust judge said.
Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.
7 So then, will not God grant the vindication of his elect, who cry out to him day and night? Or will he continue to endure them?
Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?
8 I tell you that he will quickly bring vindication to them. Yet truly, when the Son of man returns, do you think that he will find faith on earth?”
Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?
9 Now about certain persons who consider themselves to be just, while disdaining others, he told also this parable:
Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:
10 “Two men ascended to the temple, in order to pray. One was a Pharisee, and the other was a tax collector.
Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.
11 Standing, the Pharisee prayed within himself in this way: ‘O God, I give thanks to you that I am not like the rest of men: robbers, unjust, adulterers, even as this tax collector chooses to be.
Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.
12 I fast twice between Sabbaths. I give tithes from all that I possess.’
Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.
13 And the tax collector, standing at a distance, was not willing to even lift up his eyes to heaven. But he struck his chest, saying: ‘O God, be merciful to me, a sinner.’
Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.
14 I say to you, this one descended to his house justified, but not the other. For everyone who exalts himself will be humbled; and whoever humbles himself will be exalted.”
Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
15 And they were bringing little children to him, so that he might touch them. And when the disciples saw this, they rebuked them.
Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.
16 But Jesus, calling them together, said: “Allow the children to come to me, and do not be an obstacle to them. For of such is the kingdom of God.
Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
17 Amen, I say to you, whoever will not accept the kingdom of God like a child, will not enter into it.”
Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.
18 And a certain leader questioned him, saying: “Good teacher, what should I do to possess eternal life?” (aiōnios g166)
Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? (aiōnios g166)
19 Then Jesus said to him: “Why do you call me good? No one is good except God alone.
Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.
20 You know the commandments: You shall not kill. You shall not commit adultery. You shall not steal. You shall not give false testimony. Honor your father and mother.”
Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.
21 And he said, “I have kept all these things from my youth.”
Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.
22 And when Jesus heard this, he said to him: “One thing is still lacking for you. Sell all the things that you have, and give to the poor. And then you will have treasure in heaven. And come, follow me.”
Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.
23 When he heard this, he became very sorrowful. For he was very rich.
Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.
24 Then Jesus, seeing him brought to sorrow, said: “How difficult it is for those who have money to enter into the kingdom of God!
Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;
25 For it is easier for a camel to pass through the eye of a needle, than for a wealthy man to enter into the kingdom of God.”
Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.
26 And those who were listening to this said, “Then who is able to be saved?”
Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?
27 He said to them, “Things that are impossible with men are possible with God.”
Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.
28 And Peter said, “Behold, we have left everything, and we have followed you.”
Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.
29 And he said to them: “Amen, I say to you, there is no one who has left behind home, or parents, or brothers, or a wife, or children, for the sake of the kingdom of God,
Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;
31 Then Jesus took the twelve aside, and he said to them: “Behold, we are ascending to Jerusalem, and everything shall be completed which was written by the prophets about the Son of man.
Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.
32 For he will be handed over to the Gentiles, and he will be mocked and scourged and spit upon.
Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.
33 And after they have scourged him, they will kill him. And on the third day, he will rise again.”
Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.
34 But they understood none of these things. For this word was concealed from them, and they did not understand the things that were said.
Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.
35 Now it happened that, as he was approaching Jericho, a certain blind man was sitting beside the way, begging.
Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.
36 And when he heard the multitude passing by, he asked what this was.
Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?
37 And they told him that Jesus of Nazareth was passing by.
Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.
38 And he cried out, saying, “Jesus, Son of David, take pity on me!”
Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
39 And those who were passing by rebuked him, so that he would be silent. Yet truly, he cried out all the more, “Son of David, take pity on me!”
Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
40 Then Jesus, standing still, ordered him to be brought to him. And when he had drawn near, he questioned him,
Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,
41 saying, “What do you want, that I might do for you?” So he said, “Lord, that I may see.”
Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.
42 And Jesus said to him: “Look around. Your faith has saved you.”
Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.
43 And immediately he saw. And he followed him, magnifying God. And all the people, when they saw this, gave praise to God.
Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.
