Job 19
1 But Job answered by saying:
Job svarade, och sade:
2 How long will you afflict my soul and wear me down with words?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 So, ten times you confound me and are not ashamed to oppress me.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Now, of course, if I have been ignorant, my ignorance will be with me.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 But you have risen up against me, and you accuse me to my disgrace.
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 At least now you should understand that God has not afflicted me with a balanced judgment, though he has encompassed me with his scourges.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Behold, I will cry out, enduring violence, and no one will hear. I will announce loudly, but there is no one who may judge.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 He has hemmed in my path, and I cannot pass; he has added darkness to my difficult path.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 He has plundered me of my glory, and he has stolen the crown from my head.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 He has destroyed me on every side, and I am lost, and, like an uprooted tree, he has taken away my hope.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 His fury has raged against me, and in this way he has treated me like his enemy.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 His troops have gathered together, and they have made their way to me, and they have besieged my tabernacle all around.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 He has put my brothers far from me, and my friends have withdrawn from me like strangers.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 My kinsmen have forsaken me, and those who knew me, have forgotten me.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 The inhabitants of my house and my maidservants treat me just as if I were a stranger, and I have been like a sojourner in their eyes.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 I called my servant, and he did not respond; I pleaded with him with my own mouth.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 My wife has shuddered at my breath, and I have begged the sons of my loins.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Even the foolish have looked down on me, and, when I withdrew from them, they spoke ill of me.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Those who were sometimes my counselors, treat me like an abomination; and he whom I valued the most has turned against me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Since my flesh has been consumed, my bone adheres to my skin, and only my lips have been left around my teeth.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Have mercy on me, have compassion on me, at least you my friends, because the hand of the Lord has touched me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Why do you pursue me just as God does, and satiate yourselves with my flesh?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Who will grant to me that my words may be written down? Who will grant to me that they may be inscribed in a book,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 with an iron pen and a plate of lead, or else be carved in stone?
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 For I know that my Redeemer lives, and on the last day I will rise out of the earth.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 And I will be enveloped again with my skin, and in my flesh I will see my God.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 It is he whom I myself will see, and he whom my eyes will behold, and no other. This, my hope, has taken rest in my bosom.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Why then do you now say: “Let us pursue him, and let us find a basis to speak against him?”
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 So then, flee from the face of the sword, for the sword is the avenger of iniquities; but know this: there is to be a judgment.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
