Psalms 137

1 By the rivers of Babylon we were seated, weeping at the memory of Zion,

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 Hanging our instruments of music on the trees by the waterside.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there those who had taken us prisoners made request for a song; and those who had taken away all we had gave us orders to be glad, saying, Give us one of the songs of Zion.

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 How may we give the Lord's song in a strange land?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I keep not your memory, O Jerusalem, let not my right hand keep the memory of its art.

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 If I let you go out of my thoughts, and if I do not put Jerusalem before my greatest joy, let my tongue be fixed to the roof of my mouth.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 O Lord, keep in mind against the children of Edom the day of Jerusalem; how they said, Let it be uncovered, uncovered even to its base.

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 O daughter of Babylon, whose fate is destruction; happy is the man who does to you what you have done to us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Happy is the man who takes your little ones, crushing them against the rocks.

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.