Genesis 8
1 And God kept Noah in mind, and all the living things and the cattle which were with him in the ark: and God sent a wind over the earth, and the waters went down.
Då tänkte Gud på Noah, och på all djur, och på all fänad, som med honom i arkenom var, och lät komma väder på jordene, och vattnet minskades.
2 And the fountains of the deep and the windows of heaven were shut, and the rain from heaven was stopped.
Och djupsens källor förstoppades, så ock himmelens fenster, och regnet af himmelen vardt stilladt.
3 And the waters went slowly back from the earth, and at the end of a hundred and fifty days the waters were lower.
Och vattnet förlopp utaf jordene mer och mer, och vardt mindre, efter hundrade och femtio dagar.
4 And on the seventeenth day of the seventh month the ark came to rest on the mountains of Ararat.
På sjuttonde dagenom i den sjunde månadenom blef arken ståndandes på de berg Ararat.
5 And still the waters went on falling, till on the first day of the tenth month the tops of the mountains were seen.
Men vattnet förlopp framgent af, och vardt ju mindre, allt intill tionde månaden. På första dagenom i tionde månadenom syntes det öfversta på bergen.
6 Then, after forty days, through the open window of the ark which he had made,
Efter fyratio dagar lät Noah fenstret upp på arkenom, som han gjort hade.
7 Noah sent out a raven, which went this way and that till the waters were gone from the earth.
Och lät flyga en korp ut, och han flög bort åter och fram, till dess att vattnet aftorkades af jordene.
8 And he sent out a dove, to see if the waters had gone from the face of the earth;
Sedan lät han ena dufvo utflyga ifrå sig, på det han skulle försöka, om vattnet på jordene var förfallet.
9 But the dove saw no resting-place for her foot, and came back to the ark, for the waters were still over all the earth; and he put out his hand, and took her into the ark.
Då dufvan fann icke hvar hon kunde hvila sin fot uppå, kom hon igen till honom i arken, ty vattnet var ännu på hela jordene. Så räckte han handena ut, och tog henne till sig in i arken.
10 And after waiting another seven days, he sent the dove out again;
Och bidde ännu andra sju dagar, och lät än en tid flyga ut dufvona af arkenom.
11 And the dove came back at evening, and in her mouth was an olive-leaf broken off: so Noah was certain that the waters had gone down on the earth.
Hon kom till honom emot aftonen, och si, hon förde i sin mun ett afbrutet olivelöf. Så förnam Noah, att vattnet var förfallet på jordene.
12 And after seven days more, he sent the dove out again, but she did not come back to him.
Men han töfvade ännu andra sju dagar, och lät så ena dufvo flyga ut, hvilken intet igen kom till honom.
13 And in the six hundred and first year, on the first day of the first month, the waters were dry on the earth: and Noah took the cover off the ark and saw that the face of the earth was dry.
På första och sjettehundrade årena af Noahs ålder, på första dagenom i första månadenom, förtorkades vattnet på jordene. Då lät Noah taket upp på arkenom, och såg, att jorden var torr.
14 And on the twenty-seventh day of the second month the earth was dry.
Så vardt då jorden allstinges torr på sjunde och tjugonde dagenom i den andra månadenom.
15 And God said to Noah,
Då talade Gud till Noah och sade:
16 Go out of the ark, you and your wife and your sons and your sons' wives.
Gack utur arkenom, du och din hustru, dine söner och dina söners hustrur med dig.
17 Take out with you every living thing which is with you, birds and cattle and everything which goes on the earth, so that they may have offspring and be fertile and be increased on the earth.
Allahanda djur, som när dig äro, utaf hvarjo och eno kötte, både i foglar och fänad, och det som på jordene kräker, det gånge ut med dig. Och förkofrer eder uppå jordene, och varer fruktsamme, och föröker eder på jordene.
18 And Noah went out with his sons and his wife and his sons' wives;
Så gick Noah ut med sina söner, och med sine hustru, och sina söners hustrur.
19 And every beast and bird and every living thing of every sort which goes on the earth, went out of the ark.
Dertill allahanda djur, allahanda krypande, allahanda foglar, och allt det som på jordene kräker, det gick utur arkenom, och hvart och ett till sitt slag.
20 And Noah made an altar to the Lord, and from every clean beast and bird he made burned offerings on the altar.
Och Noah byggde Herranom ett altare, och tog utaf allahanda ren fänad, och utaf allahanda rena foglar, och offrade brännoffer på altaret.
21 And when the sweet smell came up to the Lord, he said in his heart, I will not again put a curse on the earth because of man, for the thoughts of man's heart are evil from his earliest days; never again will I send destruction on all living things as I have done.
Och Herren luktade en söt lukt, och sade i sitt hjerta: Ingalunda skall jag mer härefter förbanna jordena för menniskones skull, förty menniskones hjertas uppsåt är ondt allt ifrå ungdomen. Och skall jag nu icke mer härefter slå allt det som lefvandes är, såsom jag gjort hafver.
22 While the earth goes on, seed time and the getting in of the grain, cold and heat, summer and winter, day and night, will not come to an end.
Så länge jorden står, skall icke återvända sående och uppskärande, köld och hette, sommar och vinter, dag och natt.
A Dove is Sent Forth from the Ark
