Luke 18
1 And he spoke a parable to them, that they ought always to pray, and not to become weary,
Sade han ock en liknelse till dem derom, att man skall alltid bedja, och icke förtröttas;
2 saying: There was in a certain city a judge, who neither feared God nor regarded man.
Sägandes: En domare var uti en stad, den icke fruktade Gud, och ej heller hade försyn för några mennisko;
3 And there was a widow in that city, and she came to him, and said: Avenge me on my opponent at law.
Så var i samma stad en enka; hon kom till honom, och sade: Hjelp mig ifrå min trätobroder.
4 And for a while he refused. But afterward he said within himself: Though I fear not God, nor regard man,
Och han ville icke till någon tid. Sedan sade han vid sig: Ändock jag icke fruktar Gud, ej heller hafver försyn för någon mennisko;
5 yet, because this widow troubles me, I will avenge her, lest by her continual coming she weary me.
Dock, fördenskull att denna enkan öfverfaller mig så svåra, måste jag fly henne rätt, att hon icke skall komma på det sista, och ropa på mig.
6 And the Lord said: Hear what the unjust judge says;
Och sade Herren: Hörer här, hvad den orätta domaren säger.
7 and will not God avenge his elect, who cry to him day and night, though he delay long in respect to them?
Skulle ock icke Gud hämnas sina utkorade, som ropa till honom dag och natt; skulle han hafva tålamod dermed?
8 I say to you, that he will avenge them speedily. Yet, when the Son of man comes, will he find the faith on the earth?
Jag säger eder, att han skall hämnas dem snarliga. Dock likväl, då menniskones Son kommer, månn han skall finna tro på jordene?
9 And he spoke this parable to some, who trusted in themselves that they were righteous, and who despised others.
Sade han ock till somliga, som tröste på sig sjelfva, att de voro rättfärdige, och försmådde andra, denna liknelsen:
10 Two men went up into the temple to pray, the one a Pharisee, and the other a publican.
Två män gingo upp i templet till att bedja; den ene en Pharisee, och den andre en Publican.
11 The Pharisee stood and prayed thus with himself: God, I thank thee that I am not as other men, extortioners, unjust, adulterers, or even as this publican.
Phariseen stod och bad så vid sig sjelf: Jag tackar dig Gud, att jag är icke såsom andra menniskor, röfvare, orättfärdige, horkarlar, eller ock såsom denne Publicanen.
12 I fast twice in the week; I give tithes of all that I possess.
Jag fastar två resor i veckone, och gifver tiond af allt det jag äger.
13 And the publican, standing afar off, would not even lift up his eyes to heaven, but smote upon his breast, saying: God, be merciful to me a sinner.
Och Publicanen stod långt ifrån, och ville icke lyfta sin ögon upp till himmelen; utan slog sig för sitt bröst, och sade: Gud, miskunda dig öfver mig syndare.
14 I say to you, this man went down to his house justified, rather than the other. For every one that exalts himself, shall be humbled; but he that humbles himself, shall be exalted.
Jag säger eder: Denne gick dädan hem igen rättfärdigad, mer än den andre; ty den sig upphöjer, han varder förnedrad; och den sig förnedrar, han varder upphöjd.
15 And they brought to him infants also, that he might touch them. But when his disciples saw it, they rebuked them.
Så båro de ock barn till honom, att han skulle taga på dem; då hans Lärjungar det sågo, näpste de dem.
16 And Jesus called them to him, and said: Let the little children come to me, and hinder them not; for of such is the kingdom of God.
Men Jesus kallade dem till sig, och sade: Låter barnen komma till mig, och förmener dem icke; ty sådana hörer Guds rike till.
17 Verily I say to you, Whoever shall not receive the kingdom of God, as a little child, shall in no way enter into it.
Sannerliga säger jag eder: Hvilken som icke tager Guds rike som ett barn, han skall icke komma derin.
18 And a certain ruler asked him, saying: Good Teacher, what shall I do to inherit eternal life? (aiōnios g166)
Och frågade honom en öfverste, sägandes: Gode Mästar, hvad skall jag göra, att jag må få evinnerligit lif? (aiōnios g166)
19 And Jesus said to him: Why do you call me good? None is good but one, that is God.
Sade Jesus till honom: Hvi kallar du mig godan? Ingen är god, utan allena Gud.
20 You know the commandments, Do not commit adultery; Do not kill; Do not steal; Do not bear false testimony; Honor your father and your mother.
Budorden vetst du: Du skall icke bedrifva hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke säga falskt vittnesbörd; du skall ära din fader och dina moder.
21 He replied: All these have I kept from my youth.
Då sade han: Allt detta hafver jag hållit af min ungdom.
22 When Jesus heard this, he said to him: One thing you yet lack; sell all that you have, and give to the poor, and you shall have treasure in heaven: and come, follow me.
Då Jesus det hörde, sade han till honom: Än fattas dig ett; sälj bort allt det du hafver, och skift emellan de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen; och kom, och följ mig.
23 And when he heard this, he was very sad, for he was very rich.
Då han det hörde, vardt han storliga bedröfvad; ty han var ganska rik.
24 When Jesus saw that he was very sad, he said: How difficult it is for those who have riches to enter into the kingdom of God!
Då Jesus såg honom vara mägta bedröfvad, sade han: O! med huru stor plats komma de i Guds rike, som penningar hafva;
25 For it is easier for a camel to go through the eye of a needle, than for a rich man to enter into the kingdom, of God.
Ty snarare kan en camel gå igenom ett nålsöga, än en riker komma in i Guds rike.
26 And those who heard it said: Who, then, can be saved?
Då sade de som det hörde: Ho kan då varda salig?
27 He replied: Things that are impossible with men, are possible with God.
Men han sade: Det omöjeligit är för menniskom, det är möjeligit för Gud.
28 Then Peter said: Behold, we have left all and followed thee.
Då sade Petrus: Si, vi hafve all ting öfvergifvit, och följt dig.
29 And he said to them: Verily I say to you, There is no one that has left house, or parents, or brothers, or wife, or children, for the sake of the kingdom of God,
Sade han till dem: Sannerliga säger jag eder; ingen är den som hafver öfvergifvit hus, eller föräldrar, eller bröder, eller hustru, eller barn, för Guds rikes skull;
31 And he took the twelve aside, and said to them: Behold, we are going up to Jerusalem, and all things that are written by the prophets concerning the Son of man shall be accomplished.:
Då tog Jesus till sig de tolf, och sade till dem: Si, vi gåm upp till Jerusalem, och all ting skola fullbordad varda, som skrifven äro af Propheterna om menniskones Son.
32 For he shall be delivered to the Gentiles, and shall be derided and insulted and spit upon;
Ty han skall öfverantvardas Hedningom, och begabbas, och försmädas, och bespottas.
33 and they shall scourge him, and put him to death, and on the third day he shall rise again.
Och sedan de hafva hudflängt honom, skola de döda honom; och tredje dagen skall han uppstå igen.
34 And they understood none of these things; and this saying was concealed from them; and they understood not the things that were spoken.
Men de förstodo der intet af, och talet var dem så fördoldt, att de icke förstodo hvad som sades.
35 And it came to pass, that, as he came near to Jericho, a certain blind man sat by the road begging.
Så hände sig, att när han kom in mot Jericho, satt en blinder vid vägen, och tiggde.
36 And when he heard the multitude passing by, he asked what this meant.
Och när han hörde folket framgå, frågade han hvad det var?
37 And they told him that Jesus the Nazarene was passing by.
Då sade de till honom, att Jesus af Nazareth gick der fram.
38 And he cried out and said: Jesus, son of David, have mercy on me.
Då ropade han, och sade: Jesu, Davids Son, varkunna dig öfver mig.
39 And those who went before rebuked him, that he should be silent. But he cried so much the more: Son of David, have mercy on me.
Men de, som föregingo, näpste honom, att han skulle tiga; men han ropade dessmer: Davids Son, varkunna dig öfver mig.
40 And Jesus stood still, and commanded him to be brought to him. And when he came near, he asked him,
Då stadnade Jesus, och böd leda honom till sig. Då han kom fram, frågade han honom,
41 saying: What do you wish me to do for you? he replied: Lord, that I may receive my sight.
Sägandes: Hvad vill du, att jag skall göra dig? Då sade han: Herre, att jag måtte få min syn.
42 And Jesus said to him: Receive your sight; your faith has saved you.
Och Jesus sade till honom: Haf din syn; din tro hafver frälst dig.
43 And he immediately received his sight, and followed him, glorifying God. And all the people, when they saw it, gave praise to God.
Och straxt fick han sin syn igen, och följde honom, prisandes Gud. Och allt folket, som detta sågo, lofvade Gud.
