Daniel 6
1 It pleased Darius to set over the kingdom one hundred twenty local governors, who should be throughout the whole kingdom;
Och Darios syntes godt vara, att han skulle sätta öfver hela riket tjugu och hundrade landshöfdingar.
2 and over them three presidents, of whom Daniel was one, that these local governors might give account to them, and that the king should suffer no loss.
Öfver dessa satte han tre Förstar; den ene var Daniel, hvilkom de landshöfdingar skulle räkenskap göra, att Konungen dess mindre bekymmer hafva skulle.
3 Then this Daniel was distinguished above the presidents and the local governors, because an excellent spirit was in him; and the king thought to set him over the whole realm.
Men Daniel gick alla de Förstar och landshöfdingar vidt öfver; ty en hög ande var i honom; derföre tänkte Konungen att sätta honom öfver hela riket.
4 Then the presidents and the local governors sought to find occasion against Daniel as touching the kingdom; but they could find no occasion or fault, because he was faithful. There was not any error or fault found in him.
Fördenskull foro de Förstar och landshöfdingar derefter, huru de kunde finna en sak med Daniel, den emot riket vore; men de kunde ingen sak eller missgerning finna; ty han var trogen, så att man ingen skuld eller ogerning med honom finna kunde.
5 Then these men said, “We will not find any occasion against this Daniel, unless we find it against him concerning the law of his God.”
Då sade männerne: Vi finne ingen sak med Daniel, utan om hans Gudstjenst.
6 Then these presidents and local governors assembled together to the king, and said this to him, “King Darius, live forever!
Då kommo de Förstar och landshöfdingar tillhopa inför Konungen, och sade till honom alltså: Herre Konung, Darios, Gud unne dig länge lefva.
7 All the presidents of the kingdom, the deputies and the local governors, the counselors and the governors, have consulted together to establish a royal statute and to make a strong decree, that whoever asks a petition of any god or man for thirty days, except of you, O king, he shall be cast into the den of lions.
De Förstar i rikena, herrarna, landshöfdingarna, Rådet och ämbetsmännerna, hafva alle betänkt, att man skall låta utgå en Konungslig befallning, och ett strängt påbud, att ho som helst i tretio dagar någon ting vill bedja af någon Gud eller mennisko, utan af dig, Konung allena, han skall varda kastad för lejon uti gropena.
8 Now, O king, establish the decree and sign the writing, that it not be changed, according to the law of the Medes and Persians, which does not alter.”
Derföre, o Konung, måste du detta budet stadfästa, och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda, efter de Meders och Persers rätt, det ingen öfverträda djerfves.
9 Therefore King Darius signed the writing and the decree.
Alltså underskref sig Konungen Darios.
10 When Daniel knew that the writing was signed, he went into his house (now his windows were open in his room toward Jerusalem) and he kneeled on his knees three times a day, and prayed, and gave thanks before his God, as he did before.
Som nu Daniel förnam, att sådant bud underskrifvet var, gick han upp i sitt hus; och han hade i sino sommarhuse öppna fenster emot Jerusalem; der föll han tre resor om dagen på sin knä, bad, lofvade och tackade sin Gud, såsom han tillförene plägade göra.
11 Then these men assembled together, and found Daniel making petition and supplication before his God.
Då kommo desse männerna hopetals, och funno Daniel bedjandes och åkallandes inför sin Gud.
12 Then they came near, and spoke before the king concerning the king’s decree: “Have not you signed a decree that every man who makes a petition to any god or man within thirty days, except to you, O king, shall be cast into the den of lions?” The king answered, “This thing is true, according to the law of the Medes and Persians, which does not alter.”
Så gingo de fram, och talade med Konungen om det Konungsliga budet: Herre Konung, hafver du icke underskrifvit ett bud, att ho som helst i tretio dagar något både af någon gud, eller af någon mennisko, utan af dig Konungenom allena, han skulle kastas för lejon i gropena? Konungen svarade, och sade: Det är sant, och de Meders och Persers rätt skall ingen öfverträda.
13 Then they answered and said before the king, “That Daniel, who is of the children of the captivity of Judah, does not respect you, O king, nor the decree that you have signed, but makes his petition three times a day.”
De svarade, och sade för Konungen: Daniel, en af Juda fångar, aktar hvarken dig, o Konung, eller ditt bud, som du underskrifvit hafver; ty han beder tre resor om dagen.
14 Then the king, when he heard these words, was very displeased, and set his heart on Daniel to deliver him; and he labored until the going down of the sun to rescue him.
Då Konungen detta hörde, vardt han fast bedröfvad, och vinnlade sig storliga, att han måtte fria Daniel; och arbetade derom intill solen nedergick, att han måtte hjelpa honom.
15 Then these men assembled together to the king, and said to the king, “Know, O king, that it is a law of the Medes and Persians, that no decree nor statute which the king establishes may be changed.”
Men männerne kommo samman till Konungen, och sade till honom: Du vetst, herre Konung, att de Meders och Persers rätt är, att all bud och befallningar, som Konungen beslutit hafver, skola oförvandlade blifva.
16 Then the king commanded, and they brought Daniel and cast him into the den of lions. The king spoke and said to Daniel, “Your God whom you serve continually, he will deliver you.”
Då befallde Konungen, att man skulle hafva Daniel fram, och de kastade honom för lejonen i gropena; men Konungen sade till Daniel: Din Gud, den du utan återvändo tjenar, han hjelpe dig.
17 A stone was brought, and laid on the mouth of the den; and the king sealed it with his own signet, and with the signet of his lords; that nothing might be changed concerning Daniel.
Och de båro en sten fram, den lade de på locket af gropene; honom förseglade Konungen med sin egen ring, och med sina väldigas ring, på det att ingen skulle eljest något bruka på Daniel.
18 Then the king went to his palace, and passed the night fasting. No musical instruments were brought before him; and his sleep fled from him.
Och Konungen gick sin väg på sina borg, och åt intet, och lät ingen mat för sig bära, och kunde ej heller sofva.
19 Then the king arose very early in the morning, and went in haste to the den of lions.
Om morgonen bittida, då det dagades, stod Konungen upp, och gick med hast till gropena, der lejonen uti voro.
20 When he came near to the den to Daniel, he cried with a troubled voice. The king spoke and said to Daniel, “Daniel, servant of the living God, is your God, whom you serve continually, able to deliver you from the lions?”
Och som han kom till gropena, ropade han till Daniel med sorgeliga röst; och Konungen sade till Daniel: Daniel, du lefvandes Guds tjenare, hafver ock din Gud, den du utan återvändo tjenar, förmått frälsa dig för lejonen?
21 Then Daniel said to the king, “O king, live forever!
Då talade Daniel med Konungen: Herre Konung, Gud unne dig länge lefva!
22 My God has sent his angel, and has shut the lions’ mouths, and they have not hurt me, because innocence was found in me before him; and also before you, O king, I have done no harm.”
Min Gud hafver sändt sin Ängel, hvilken lejonens mun tillhållit hafver, att de hafva ingen skada gjort mig; ty för honom är jag oskyldig funnen: Så hafver jag ej heller något gjort emot dig, Herre Konung.
23 Then the king was exceedingly glad, and commanded that they should take Daniel up out of the den. So Daniel was taken up out of the den, and no kind of harm was found on him, because he had trusted in his God.
Då vardt Konungen ganska glad, och lät taga Daniel utu gropene; och de togo Daniel utu gropene, och man fann platt ingen skada gjord vara uppå honom; ty han hade trott sinom Gud.
24 The king commanded, and they brought those men who had accused Daniel, and they cast them into the den of lions—them, their children, and their wives; and the lions mauled them, and broke all their bones in pieces before they came to the bottom of the den.
Då lät Konungen komma fram de män, som Daniel beklagat hade, och kasta dem inför lejonen i gropena, samt med deras barn och hustrur; och förr än de kommo ned till bottnen, fingo lejonen dem fatt, förkrossade ock alla deras ben.
25 Then King Darius wrote to all the peoples, nations, and languages who dwell in all the earth: “Peace be multiplied to you.
Sedan lät Konungen Darios skrifva till all land, och folk, och tungomål: Gud gifve eder mycken frid!
26 “I make a decree that in all the dominion of my kingdom men tremble and fear before the God of Daniel. “For he is the living God, and steadfast forever. His kingdom is that which will not be destroyed. His dominion will be even to the end.
Detta är min befallning, att uti allt mins rikes herradöme skall man frukta och rädas Daniels Gud; ty han är den lefvande Gud, som blifver evinnerliga, och hans rike är oförgängeligit, och hans herradöme hafver ingen ända.
27 He delivers and rescues. He works signs and wonders in heaven and in earth, who has delivered Daniel from the power of the lions.”
Han är en frälsare och nödhjelpare, och han gör tecken och under, både i himmelen och på jordene; han hafver frälst Daniel ifrå lejonen.
28 So this Daniel prospered in the reign of Darius and in the reign of Cyrus the Persian.
Och Daniel var väldig i Darios rike, och desslikes i Cores, den Persens, rike.
