2 Samuel 1

1 And it came to pass after the death of Saul, when David was returned from the slaughter of the Amalekites, and David had abode two days in Ziklag,

Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag,

2 it came to pass on the third day, that, behold, a man came out of the camp from Saul with his clothes torn, and earth upon his head. And so it was, when he came to David, that he fell to the ground, and did obeisance.

Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad.

3 And David said to him, From where did thou come? And he said to him, I escaped out of the camp of Israel.

Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt.

4 And David said to him, How did the matter go? I pray thee, tell me. And he answered, The people are fled from the battle, and many of the people also are fallen and dead, and Saul and Jonathan his son are also dead.

David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan.

5 And David said to the young man who told him, How do thou know that Saul and Jonathan his son are dead?

David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde?

6 And the young man who told him said, As I happened by chance upon mount Gilboa, behold, Saul was leaning upon his spear, and, lo, the chariots and the horsemen followed close after him.

Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom.

7 And when he looked behind him, he saw me, and called to me. And I answered, Here I am.

Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag.

8 And he said to me, Who are thou? And I answered him, I am an Amalekite.

Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit.

9 And he said to me, Stand, I pray thee, beside me, and kill me, for anguish has taken hold of me, because my life is yet whole in me.

Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig.

10 So I stood beside him and killed him, because I was sure that he could not live after he was fallen. And I took the crown that was upon his head, and the bracelet that was on his arm, and have brought them here to my lord.

Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra.

11 Then David took hold on his clothes, and tore them, and likewise all the men who were with him.

Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro;

12 And they mourned, and wept, and fasted until evening, for Saul, and for Jonathan his son, and for the people of Jehovah, and for the house of Israel, because they were fallen by the sword.

Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro.

13 And David said to the young man who told him, From where are thou? And he answered, I am the son of a sojourner, an Amalekite.

Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son.

14 And David said to him, Why were thou not afraid to put forth thy hand to destroy Jehovah's anointed?

David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom?

15 And David called one of the young men, and said, Go near, and fall upon him. And he smote him so that he died.

Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död.

16 And David said to him, Thy blood be upon thy head, for thy mouth has testified against thee, saying, I have slain Jehovah's anointed.

Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda.

17 And David lamented with this lamentation over Saul and over Jonathan his son

Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son;

18 (and he bade them teach the sons of Judah the song of the bow; behold, it is written in the book of Jashar):

Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok:

19 Thy glory, O Israel, is slain upon thy high places! How are the mighty fallen!

De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne!

20 Tell it not in Gath, publish it not in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines rejoice, lest the daughters of the uncircumcised triumph.

Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola.

21 Ye mountains of Gilboa, let there be no dew nor rain upon you, neither fields of offerings, for there the shield of the mighty was vilely cast away, the shield of Saul, not anointed with oil.

I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo.

22 From the blood of the slain, from the fat of the mighty, the bow of Jonathan turned not back, and the sword of Saul returned not empty.

Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma.

23 Saul and Jonathan, men who were loved and pleasant, undivided; comely in their lives, and undivided in their death; swifter than eagles, they were stronger than lions.

Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon.

24 Ye daughters of Israel, weep over Saul, who clothed you delicately in scarlet, who put ornaments of gold upon your apparel.

I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder.

25 How are the mighty fallen in the midst of the battle! Jonathan is slain upon thy high places.

Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar.

26 I am distressed for thee, my brother Jonathan. Very pleasant thou have been to me. Thy love to me was wonderful, exceeding the love of women.

Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek.

27 How are the mighty fallen, and the weapons of war perished!

Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne!