Job 12

1 Maar Job antwoordde en zeide:

Då svarade Job, och sade:

2 Trouwens, omdat gijlieden het volk zijt, zo zal de wijsheid met ulieden sterven!

Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.

3 Ik heb ook een hart even als gijlieden, ik zwicht niet voor u; en bij wien zijn niet dergelijke dingen?

Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?

4 Ik ben het, die zijn vriend een spot is, maar roepende tot God, Die hem verhoort; de rechtvaardige en oprechte is een spot.

Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;

5 Hij is een verachte fakkel, naar de mening desgenen, die gerust is; hij is gereed met den voet te struikelen.

Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.

6 De tenten der verwoesters hebben rust, en die Gode tergen, hebben verzekerdheden, om hetgene God met Zijn hand toebrengt.

Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.

7 En waarlijk, vraag toch de beesten, en elkeen van die zal het u leren; en het gevogelte des hemels, dat zal het u te kennen geven.

Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;

8 Of spreek tot de aarde, en zij zal het u leren; ook zullen het u de vissen der zee vertellen.

Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.

9 Wie weet niet uit alle deze, dat de hand des HEEREN dit doet?

Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;

10 In Wiens hand de ziel is van al wat leeft, en de geest van alle vlees des mensen.

Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?

11 Zal niet het oor de woorden proeven, gelijk het gehemelte voor zich de spijze smaakt?

Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?

12 In de stokouden is de wijsheid, en in de langheid der dagen het verstand.

Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.

13 Bij Hem is wijsheid en macht; Hij heeft raad en verstand.

När honom är vishet och magt, råd och förstånd.

14 Ziet, Hij breekt af, en het zal niet herbouwd worden; Hij besluit iemand, en er zal niet opengedaan worden.

Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.

15 Ziet, Hij houdt de wateren op, en zij drogen uit; ook laat Hij ze uit, en zij keren de aarde om.

Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.

16 Bij Hem is kracht en wijsheid; Zijns is de dwalende, en die doet dwalen.

Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.

17 Hij voert de raadsheren beroofd weg, en de rechters maakt Hij uitzinnig,

Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.

18 Den band der koningen maakt Hij los, en Hij bindt den gordel aan hun lenden.

Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.

19 Hij voert de oversten beroofd weg, en de machtigen keert Hij om.

Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.

20 Hij beneemt den getrouwen de spraak, en der ouden oordeel neemt Hij weg.

Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.

21 Hij giet verachting over de prinsen uit, en Hij verslapt den riem der geweldigen.

Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.

22 Hij openbaart de diepten uit de duisternis, en des doods schaduwe brengt Hij voort in het licht.

Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.

23 Hij vermenigvuldigt de volken, en verderft ze; Hij breidt de volken uit, en leidt ze.

Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.

24 Hij neemt het hart van de hoofden des volks der aarde weg, en doet hen dwalen in het woeste, waar geen weg is.

Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;

25 Zij tasten in de duisternis, waar geen licht is; en Hij doet hen dwalen, als een dronkaard.

Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.