Spreuken 8

1 Waarachtig, de wijsheid roept, De schranderheid verheft haar stem!

Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

2 Zij staat langs de weg op de toppen der hoogten, Op het kruispunt der wegen,

Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

3 Opzij van de poorten, aan de ingang der stad, Waar men de poorten betreedt, predikt zij luid:

Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

4 Ik roep tot u, mannen, Ik spreek tot de kinderen der mensen:

Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

5 Leert toch, onnozelen, wat schranderheid is, Verstaat toch, dwazen, wat wijsheid betekent!

Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

6 Luistert, want wat ik zeg is zeker, Wat over mijn lippen komt is juist;

Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

7 Mijn mond spreekt de waarheid, Van leugentaal hebben mijn lippen een afschuw.

Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

8 Al mijn woorden zijn oprecht, Niet één ervan is misleidend of vals;

Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

9 Voor wie ze verstaat, zijn ze allen treffend, Voor wie ze wil begrijpen, allen juist.

De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

10 Neemt liever mijn tucht aan dan zilver, Geeft aan kennis de voorkeur boven het fijnste goud;

Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

11 Want de wijsheid is meer waard dan juwelen, Geen kostbaarheid komt haar nabij!

Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

12 Ik, wijsheid, ben met overleg vertrouwd, En beschik over weloverwogen kennis;

Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

13 Maar hoogmoed en trots, een slechte levenswandel, En een wispelturige tong zijn een afschuw voor mij.

Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

14 Ik beschik over raad en beleid, Ik bezit doorzicht en kracht;

Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

15 Door mij zijn de koningen koning, En bepalen de leiders wat recht is;

Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

16 Door mij zijn de vorsten vorst, En zijn alle rechtvaardige rechters in aanzien.

Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

17 Die mij beminnen heb ik lief, En die mij zoeken, zullen mij vinden.

Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

18 Ik beschik over rijkdom en aanzien, Over duurzame welvaart en voorspoed;

Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

19 Mijn vrucht is meer waard dan het edelste goud, Meer dan het fijnste zilver mijn oogst.

Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

20 Ik wandel op de weg der gerechtigheid, Midden op de paden van het recht:

På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

21 Om die mij beminnen, met bezit te verrijken, En hun schatkamers te vullen.

till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

22 Jahweh schiep mij als zijn eerste gewrocht, Als het eerste werk, dat Hij ooit heeft gemaakt;

HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

23 Van oudsher ben ik gevormd, Van den beginne, vóór de eerste tijden der aarde.

Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

24 Toen er nog geen oceanen waren. was ik geboren, Toen er nog geen bronnen, rijk aan water, bestonden;

Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

25 Eer de bergen waren neergelaten, Eer de heuvels ontstonden, werd ik geboren,

Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

26 Eer Hij de aarde had gemaakt en de velden, En alle grondstoffen der wereld.

när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

27 Toen Hij de hemel welfde, was ik aanwezig, Toen Hij een kring trok rond het vlak van de oceaan;

När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

28 Toen Hij daarboven de wolken bevestigde, En de bronnen van de oceaan begonnen te stromen;

när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

29 Toen Hij de zee haar grenzen stelde, Dat de wateren haar oevers niet zouden overschrijden; Toen Hij de fundamenten der aarde legde:

när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

30 Was ik bij Hem als een troetelkind, Was ik elke dag zijn vermaak, Dartelde ik heel de tijd onder zijn ogen,

då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

31 Spelend op zijn wereldrond, En mij vermakend met de kinderen der mensen.

jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

32 Welnu dan kinderen luistert naar mij; Gelukkig zij, die mijn wegen bewaren;

Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

33 Hoort naar de lessen, weest wijs, en verwerpt ze niet. En de wacht houden aan de posten van mijn poorten.

Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

34 Gelukkig de mens, die naar mij luistert, Die elke dag aan mijn deuren waken,

Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

35 Wie mij vindt, heeft het leven gevonden, En welbehagen verkregen van Jahweh;

Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

36 Maar wie mij mist, benadeelt zichzelf, En al wie mij haten, beminnen de dood!

Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.