Job 15

1 Så tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 "Mon Vismand svarer med Mundsvejr og fylder sit Indre med Østenvind

Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?

3 for at hævde sin Ret med gavnløs Tale, med Ord, som intet båder?

Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.

4 Desuden nedbryder du Gudsfrygt og krænker den Stilhed, som tilkommer Gud.

Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;

5 Din Skyld oplærer din Mund, du vælger de listiges Sprog.

Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.

6 Din Mund domfælder dig, ikke jeg, dine Læber vidner imod dig!

Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.

7 Var du den første, der fødtes, kom du til Verden, før Højene var?

Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?

8 Mon du lytted til, da Gud holdt Råd, og mon du rev Visdommen til dig?

Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?

9 Hvad ved du, som vi ikke ved, hvad forstår du, som vi ikke kender?

Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?

10 Også vi har en gammel iblandt os, en Olding, hvis Dage er fler end din Faders!

Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.

11 Er Guds Trøst dig for lidt, det Ord, han mildelig talede til dig?

Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.

12 Hvi river dit Hjerte dig hen, hvi ruller dit Øje vildt?

Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?

13 Thi du vender din Harme mod Gud og udstøder Ord af din Mund.

Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?

14 Hvor kan et Menneske være rent, en kvindefødt have Ret?

Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?

15 End ikke sine Hellige tror han, og Himlen er ikke ren i hans Øjne,

Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.

16 hvad da den stygge, den onde, Manden, der drikker Uret som Vand!

Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?

17 Jeg vil sige dig noget, hør mig, jeg fortæller, hvad jeg har set,

Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;

18 hvad vise Mænd har forkyndt, deres Fædre ikke dulgt,

Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;

19 dem alene var Landet givet, ingen fremmed færdedes blandt dem:

Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.

20 Den gudløse ængstes hele sit Liv, de stakkede År, en Voldsmand lever;

En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.

21 Rædselslyde fylder hans Ører, midt under Fred er Hærgeren over ham;

Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.

22 han undkommer ikke fra Mørket, opsparet er han for Sværdet,

Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.

23 udset til Føde for Gribbe, han ved, at han står for Fald;

När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.

24 Mørkets Dag vil skræmme ham. Trængsel og Angst overvælde ham som en Konge, rustet til Strid.

Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;

25 Thi Hånden rakte han ud mod Gud og bød den Almægtige Trods,

Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.

26 stormed bårdnakket mod ham med sine tykke, buede Skjolde.

Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.

27 Thi han dækked sit Ansigt med Fedt og samlede Huld på sin Lænd.

Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.

28 tog Bolig i Byer, der øde lå hen. i Huse, man ikke må bo i, bestemt til at ligge i Grus.

Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.

29 Han bliver ej rig, hans Velstand forgår, til Jorden bøjer sig ikke hans Aks;

Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.

30 han undkommer ikke fra Mørket. Solglød udtørrer hans Spire, hans Blomst rives bort af Vinden.

Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.

31 Han stole ikke på Tomhed han farer vild thi Tomhed skal være hans Løn!

Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.

32 I Utide visner hans Stamme, hans Palmegren skal ikke grønnes;

Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.

33 han ryster som Ranken sin brue af og kaster som Olietræet sin Blomst.

Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.

34 Thi vanhelliges Samfund er goldt, og Ild fortærer Bestikkelsens Telte;

Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.

35 svangre med Kvide, føder de Uret, og deres Moderskød fostrer Svig!

Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.