Hebrai 6
1 Cedawngawh Khrih akawng a kung cawngpyinaak ce cehta unawh hqam ben ce pan hlah u sih, thihnaak benna lam ak sawi ik-oeih sai zutnaak ing Khawsa cangnaak,
Derföre vilje vi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett Christeligit lefverne, och taga det före som till fullkomligheten drager; icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till trona på Gud;
2 baptisma akawng cawngsak naakkhqi, thlang ak khanawh kut tloengnaakkhqi, thlakthi thawh tlaihnaakkhqi, kumqui thawlh awi dengnaakkhqi ce koeh kqan tlaih tlaih voel u sih. (aiōnios g166)
Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den eviga domen. (aiōnios g166)
3 Khawsa ing ani sai sak awhtaw, ni sai hly ngoen hy.
Och det vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder.
4 Vangnaak ing hypoet kah nawh, khan kutdo peek ak tan hawh, Ciim Myihla awh ak awm hawh,
Ty det är omöjeligit att de, som en gång upplyste äro, och smakat hafva den himmelska gåfvan, och delaktige vordne äro af den Helga Anda;
5 Khawsak awi leeknaak ak tan hawh ingkaw ak law hly kawi chan awh thaawmnaak ak tan hawh thlangkhqi ce, (aiōn g165)
Och smakat hafva det goda Guds ord, och den tillkommande verldenes kraft; (aiōn g165)
6 a ming tluuk tlaih mantaw, cekkhqi zut sak tlaih aham am coeng thai voel hy, cemyihna a ming qeengnaak awh Khawsa Capa ce thinglam awh tai tlaih unawh thlang kqeng a thekhanaak ham pe tlaih uhy.
Om de affalla, och på nytt sig sjelfvom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.
7 Khawk-a tui ak aw deklai taw lo ak toenkung aham a phu ak awm cang ce daw sak nawh Khawsa a zoseennaak ce huh sak hy.
Ty jorden, som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqväma örter som henne bruka, hon får välsignelse af Gudi;
8 Cehlai hling a thing ingkaw bei hqoeng ak awm lo taw a phu am awm nawh awihche zawk aham awm hqoeng hy. A huna taw ce a lo ce dawi na awm kaw.
Men den törn och tistel bär, hon är odugelig, och närmast förbannelsen; hvilkens ändalykt är, att hon skall brännas.
9 Ka pyikhqi, vemyihna awi kqawn hlai unyng, nangmih aham ak nep bet ik-oeih – hulnaak ak awm ik-oeih awh ce ypawm na awm unyng.
Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är; ändock vi så talom.
10 Khawsa taw amak dyng na am awm hy; nangmih a bibinaak ing ak thlangkhqi bawm u tiksaw nami bawmnaak lungnaak a venawh naming dang sak ce am hilh kaw.
Ty Gud är icke orättvis, att han förgäter edra gerning och arbete i kärlekenom, som I bevisat hafven på hans Namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.
11 Nang ngaih-unaak ce a caihnaak aham nangmih boeih ing vemyihna thahlynaak ce a dyt dyna naming dang sak aham ngaih nyng.
Men vi begäre, att hvar och en af eder den samma flit bevisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan;
12 Ak thakdam na nami awm aham am ngaih unyng, cehlai cangnaak yhnaak ak caming awikamnaak qo ak pangkhqi ce nami oet aham ngaih unyng.
Att I icke tröge blifven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få det arf, som utlofvadt är.
13 Khawsa ing Abraham a venawh awi a taak awh, awi a kamnaak aham ak bau soeih anih aham u awm ama awm awh amah ingkaw amah ce awikam qu hy.
Ty när Gud lofvade Abrahe, då han ingen större hade der han vid svärja kunde, svor han vid sig sjelf,
14 Zoseennaak ni pe kawng nyng saw cadil khawzah ni pe kawng nyng,” tina hy.
Och sade: Sannerliga, jag vill välsigna dig, och föröka dig.
15 Kawdungnaak ing Abraham ing a qeh coengawh awikamnaak ce hu hy.
Och så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofvadt var.
16 Thlang ing amah anglakawh ak bau khqoet ing ni awi a kam, cawhkaw awikamnaak ce cak nawh oelh qunaakkhqi ce boet sak hy.
Ty menniskorna svärja vid den der större är än de, och dem emellan blifver en ände på alla trätor, om det stadfäst blifver med en ed.
17 Amak hleng qu thai amah ang cainaak awitaak cakhqi venawh ak caih na ak awm ce Khawsa ing sai aham a ngaih awh, awikamnaak ing ak awitaak ce caksak hy.
Men då Gud ville rikeliga bevisa arfvingomen till löftet sins uppsåts fasthet, lade han der en ed uppå;
18 Hleng thai na amak awm ik-oeih pakkhih awh Khawsa taw a qaai ap kqawn thai hy, ningnih a venawh peek na ak awm ngaih-unaak ce tu aham ning dawng nawh ning ngaih a dingnaak aham Khawsa ing vemyihna sai hy.
Att vi genom tu ovikelig ting, i hvilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle, ena starka tröst hafva skullom, vi som dertill flytt hafve, att vi måtte få det hopp som tillbudet är;
19 Myihla ham vawhkaw ngaih-unaak ak cak ingkaw ypawm ve ni ta uhy. Cawhkaw ngaih-unaak cetaw hi zannaak a hu ben awhkaw hun ciim ak khuiawh kun hy,
Hvilket vi hålle, såsom ett säkert och fast vår själs ankare; det ock ingår intill det som innanför förlåten är;
