Joba 29

1 Job loh amah kah a pom te a cong tih,

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 “Kai he hlamat kah hla bangla aka khueh tih Pathen kah khohnin bangla kai aka tuem te unim?

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Amah loh a hmaithoi te ka lu soah a thangthen tih amah kah vangnah nen ni a hmuep ah khaw ka caeh.

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ka cavaa tue vaengah khaw ka dap ah Pathen kah baecenol la ka om.

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Tlungthang te kai taengah om pueng tih, ka kaepvai ka ca rhoek om.

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Ka khokan te suknaeng neh a hluk tih lungpang loh kai ham situi sokca a long sak.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Vangpuei vongka ah ka thoeng tih toltung ah ka ngolhmuen cikngae sak.

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 Kai m'hmuh uh vaengah cadong rhoek te thuh uh. Patong rhoek khaw thoo uh tih pai uh.

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Mangpa rhoek loh olthui te a phah uh tih a kut te a ka dongla a khueh uh.

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 Rhaengsang rhoek ol te a phah tih a lai khaw a dang dongla kap.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Hna loh a yaak vaengah kai n'uem tih mik loh a hmuh vaengah kai n'rhalrhing sak.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Mangdaeng loh bomnah a bih tih cadah neh a taengah aka bom aka om pawt khaw ka loeih sak.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Hlang milh kah yoethennah te kai soah pai tih nuhmai kah lungbuei khaw ka tamhoe sak.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Duengnah te ka bai tih hnikul bangla kai n'khuk. Ka tiktamnah he ka sammuei nah ni.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Mikdael taengah mik la, khokhaem taengah kho la ka om.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Kai tah khodaeng taengah a napa la ka om tih ming pawt kah tuituknah te ka khe pah.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Boethae kah pumcu te ka thuk pah tih a no lamkah maeh te ka voeih pah.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Te dongah, “Ka bu ah ka pal mako,” ka ti tih laivin bangla khohnin ka puh.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Ka yung loh tui taengla a muk tih buemtui loh ka cangvuei dongah rhaeh.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Ka thangpomnah ka taengah thai tih ka lii ka kut dongah tinghil.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 Kai taengah a hnatun uh tih a lamtawn uh dongah ka cilsuep ham kuemsuem uh.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Ka ol hnukah talh uh voel pawt tih kai olthui he amih soah tla.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Kai ham tah khotlan bangla a lamtawn uh tih a ka loh tlankhol bangla a ang uh.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Amih taengah ka luem dae n'tangnah uh pawt tih ka maelhmai vangnah dongah khaw yalh uh pawh.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Amih kah longpuei te ka coelh tih boeilu la ka ngol. Caem lakli ah manghai bangla kho ka sak tih rhahdoe cangpoem akhaw a hloep.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.