Joba 19
1 Job loh a doo tih,
Job svarade, och sade:
2 “Me hil nim ka hinglu na pae sak vetih, ol neh kai nan phop uh ve?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Voei rha ka hmai na thae sak uh coeng, kai nan toeh te na yak pawh.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Ka taengah ka tholh a rhaeh pueng dongah, ka palang tueng pataeng ngawn.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Kai soah na pantai mai tih, kai kokhahnah bangla kai taengah na tluung tueng pai.
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Pathen loh kai n'khun sak tih, amah kah tluum te ka kaepvai ah a vael.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Kuthlahnah te ka doek tih bomnah ka bih cakhaw, n'doo pawt dongah tiktamnah om pawh.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Ka caehlong he a biing tih ka muk tloel. Ka hawn ah a hmuep a khueh.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Kai kah thangpomnah te kai dong lamloh a pit tih ka lu dongkah rhuisam khaw a dul.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Kai kaepvai lamloh m'palet tih ka pongpa vaengah ka ngaiuepnah he thing bangla a puen.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 A thintoek he kai taengah a sai vaengah, kai he amah taengah a rhal bangla m'moeh.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Anih kah caem te rhenten ha pawk uh tih, a longpuei te kai m'picai thil uh. Te phoeiah ka dap ah pin rhaeh uh.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Ka manuca rhoek kai taeng lamloh lakhla coeng tih, ka ming rhoek khaw kai lamloh kholong uh coeng.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Ka yoei uh rhoek loh n'toeng uh tih, ka ming uh rhoek loh kai n'hnilh uh coeng.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Ka im pah neh ka salnu rhoek loh, kholong bangla kai m'poek uh. Amih mikhmuh ah kholong hlang la ka om.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Ka sal te ka khue dae oei pawh. Anih te ka ka neh ka hloep.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Ka mueihla he ka yuu taengah a kholong pah tih, ka bungko kah ka ca rhoek taengah khaw rhennah ka bih.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Casenca rhoek long pataeng kai he n'hnaep uh tih, ka thoh vaengah kai he n'thui uh coeng.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Ka baecenol dongkah hlang boeih loh kai n'tuei uh tih, ka lungnah he kamah taengah poehlip uh.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Ka vin neh ka saa hil khaw ka rhuh dongla kap tih, ka no dongkah nohli neh ka loeih.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Ka hui rhoek nangmih loh kai n'rhen uh, kai n'rhen uh. Pathen kut loh kai he m'ben coeng.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Balae tih Pathen bangla kai nan hloem uh. Kai saa lamkah khaw na hah uh hae mahpawh.
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Kai ol a daek uh te unim a paek bal. Cabu dongkah bangla a unim a paek vetih a taem uh ve?
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Thi cacung neh kawnlawk te, lungpang dongah a yoeyah la a dae uh.
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Kai tah kai aka tlan te hing tih, hmailong kah laipi dongah thoo ni tila ka ming.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Ka vin hnukah he hluep uh cakhaw, ka saa dongah Pathen ka hmuh bitni.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Kai kamah long khaw ka hmuh vetih, ka mik long khaw a hmuh pueng ni. Te dongah ka rhang kah ka kuel loh rhalawt te a hue moenih.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Ka khuikah ol hnun a hmuh parhi te, ‘Anih te metlam n'hloem eh?’ na ti uh akhaw,
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 nangmih te cunghang hmai ah bakuep uh laeh. Amah dumlai tah dumlai bangla na ming uh hamla cunghang lamloh thaesainah kosi om coeng,” a ti.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
