< Deuteronomy 32 >

1 Aw vannawk, tahngai oh, lok ka thuih han vop; Aw long, ka pakha thung ih loknawk hae, tahngai ah.
«Høyr himmel, på meg, med eg talar, lyd du jord, på ordi frå min munn!
2 Ka patukhaih loe kho baktiah angzo ueloe, ka thuih ih lok doeh dantui baktiah krah tih; aan kahing nuiah kakrah kho baktih, qam nuiah kakrah khotui baktiah om tih;
Som regnet rislar mitt kvæde, som doggi dryp mine ord, som skurer på grønan grode, som el på urter og gras;
3 Angraeng ih ahmin to ka thuih moe, aicae Sithaw lensawkhaih to ka pakoeh han.
For Herrens namn vil eg prisa; høgt love de Herren, vår Gud!
4 Anih loe lungsong ah oh moe, a toksakhaih doeh akoep; a caehhaih loklamnawk loe toeng boih; anih loe loktang Sithaw ah oh moe, hmuen sakpazaehaih tawn ai, anih loe katoeng kami ah oh, toeng ai tiah thuih koi tidoeh om ai.
Eit fjell er han, stød i si framferd; for rett fylgjer alle hans fet - ein trufast Gud og truverdig; rettferdig og rettvis er han.
5 Nihcae loe amro o boeh; Sithaw ih caa ah om o ai, amhnong o boeh; nihcae loe oepthok ai moe, poekhaih katoeng ai caa ah ni oh o.
Men borni hans dei var’kje hans born; dei synda imot ham stygt, seg sjølve til skam og vanæra, ei rang og svikefull ætt.
6 Aw palunghahaih tawn ai amthu kaminawk, Angraeng loe to tiah maw na sak pathok o han? Anih loe nangcae zaehoikung ampa ah na ai maw oh? Nangcae sahkung hoi caksakkung ah na ai maw a oh?
Er det soleis de løner Herren, du dårlege, fåvise folk! Er’kje han din far og din fostrar? Han laga deg og gav deg liv.
7 Canghnii ih atue to panoek oh loe, kalaem tangcae paroeai atuenawk to poek oh; nam pa to dueng ah, anih mah na patuek tih; kacoehtanawk to dueng oh, nihcae mah na thui o tih.
Hugs etter ævordoms dagar, gransk åri, ætt etter ætt! Spør far din, han gjev deg fråsegn, dine gamle, av deim fær du grein.
8 Kasang koek Sithaw loe Adam ih caa ah kaom kaminawk to tapraek moe, qawk pazet naah, Israel caanawk loe nazetto maw oh o, tiah a khet, to pacoengah kaminawk hanah ramri to pakhoih pae.
Då den Høgste skifte ut heimen, og gav folki eiga og arv, då manneborni vart skilde og spreidde til kvar sin stad, då laga han landskili etter talet på Israels lyd;
9 Angraeng ih taham loe, angmah ih kaminawk hae ni; Jokob loe anih ih qawk toepkung ah oh.
For Herrens folk er hans odel, Jakob er hans eiga og arv.
10 Anih mah tidoeh om ai long karoem, praezaek ah Jakob to hnuk naah, anih to zaeh moe, loklam patuek; angmah ih mikmu baktiah a suek.
Han fann han på aude viddi, med det ylte i villande heid; han verna han, og han vakta han vart, som ein augnestein.
11 Tahmu loe angmah ih tabu to ahuenh moe, a caanawk to pakhraeh hoiah hawh; a caanawk khuk hanah pakhraeh phok moe, pakhraeh hoiah a caanawk lak baktih toengah,
Som ørnen vekkjer sitt elde, og yver ungarne sviv, so breidd’ han ut flogfjørern’ sine, og bar han uppå sin veng.
12 Jakob loe Angraeng angmah khue mah ni zaeh; anih khaeah prae kalah sithawnawk om o ai.
Det var Herren eine som førd’ han; ingen framand gud fylgde med.
13 Anih to maesang ah anghnutsak moe, prae thung ih thingthai hoiah pacah, cathaeng pong ih khoitui hoiah pacah pacoengah, kamtak parai thlung thung ih situi hoiah pacah;
Då for du fram yver høgdern’, fekk eta av landsens avl; utor berget tappa du honning, og olje or hardaste stein;
14 kamkhawk maitaw tahnutui, tuu tahnu tui, tuu caa athawk, Bashan ih tuu taenawk, maehnawk, kahoih koek takaw dip hoiah pacah; pacii ih misurtui athii to a naek.
søtrjomen og sauemjølki saup du; lambe- og verefeitt, kjøt av uksar i Basan alne åt du og ungbukkekjøt, attåt feitaste kveitemergen, og druveblod drakk du, vin.
15 Toe Jeshurun loe thawk hruk moe, khok hoiah pathuih; nang loe na thawk hruk, na qoeng tahang moe, athawk hoiah na koi; to pacoengah anih sahkung Sithaw to caehtaak moe, anih pahlonghaih thlung to tiah doeh sah ai.
Jesjurun vart feit, og slo bakut, feit vart han, foreten og stinn; han skaut ifrå seg sin skapar, mismætte sitt frelsande fjell.
16 Anih to prae kalah sithawnawk hoi utsak moe, panuet thok krangnawk hoiah palungphuisak.
Dei arga han med avgudar, med ufryskje harma dei han.
17 Sithaw ah kaom ai, taqawknawk, panoek ai ih sithawnawk, ampanawk mah zii o ai ih, canghni pangah kaom kangtha sithawnawk khaeah, angbawnhaih to a sak o.
Dei blota til vonde vette, til gudar dei vankjende fyrr, nye og nyst uppkomne, som federne ikkje visst’ um.
18 Nangcae sahkung lungsong to na panoek o ai boeh moe, nangcae cunkung Sithaw doeh na pahnet o boeh.
Du ansa ikkje fjellet, ditt upphav, du gløymde din skapar og Gud.
19 To hmuennawk to Angraeng mah hnuk naah, palungphui moe, a capanawk hoi a canunawk to pahnawt sut.
Og Herren såg det, og støytte deim burt ifrå seg, sine born;
20 Nihcae khae hoi mikhmai ka hawk han boeh; nihcae boenghaih kawbang maw om tih, tiah ka khet han; nihcae loe oep kaom ai kami, tanghaih cak ai caa ah oh o.
og i sin harm sagde han dette: «Eg skal løyna mitt andlit for deim; eg undrast korleis det vil ganga, undrast kva ende dei fær; for dei er ei ætt av uvyrdor, born som ein aldri kann tru.
21 Sithaw ah kaom ai hmuen hoiah kai utsak hanah a sak o moe, tidoeh angcoeng ai krang hoiah kai palung ang phui o sak; kaimah doeh nihcae to tiah kaom ai kaminawk hoiah ka utsak moe, kamthu acaengnawk hoiah palung ka phuisak toeng han.
Dei arga meg upp med u-gudar, eggja meg med sine skrymt; eg skal eggja deim med eit u-folk, ei uvitug heidningeborg.
22 Kai loe hmai baktiah palungphui amngaeh pongah, kahnaem koek hell thung khoek to kangh tih; long hoi thingthainawk boih hmai ka kanghsak han, mae angdoethaih ahmuen khoek to hmai mah kangh tih. (Sheol h7585)
For ein eld er kveikt av min ande, og logar til djupt under jord; han øyder grunnen og grøda og fatar i fastaste fjell. (Sheol h7585)
23 Nihcae nuiah raihaih ka phaksak moe, nihcae kah hanah kaimah ih pala to ka patoh han.
Eg skal sanka i hop ulukkor og sleppa nedyver deim; kvar ei pil eg hev i mi eiga skal eg skjota av imot deim.
24 Nihcae loe zok amthlamhaih, kabae hmai mah kanghaih, kanung parai amrohaih hoiah dueh o tih; moi kasannawk ih haa hoi maiphu thungah kaom pahui kasoetui to nihcae khaeah ka patoeh han.
Når svolt og svidande sotter hev soge mergen or deim, sender eg mot deim udyrtonni og eitr av krjupande orm.
25 Thendoengnawk, kacuem tanglanawk, nawktanawk hoi sampok mitongnawk hanah loe imthung ah zithaih to om ueloe, tasang bangah sumsen hoiah amro o boih tih.
Ute herjar den kalde odden, og inne rædsla og støkk, tyner sveinar og tynar møyar, sylvherde og sugarborn.
26 Long boeng khoek to nihcae to ka haek moe, kaminawk panoekhaih kang hmatsak han;
Eg hadde vilja blåse deim burt, so ingen mintest deim meir,
27 toe nihcae ih misanawk loe amoek o ueloe, nihcae mah, Angraeng mah sak ih hmuen tidoeh om ai, kacak kaimacae ih ban hoiah ni ka pazawk o, tiah thuih o moeng tih, tiah ka zit tiah, a thuih.
ottast eg ikkje min eigen harm, når uvenern’ tydde det rangt, når valdsmennern’ sagde: «Stor er vår magt, dette er ikkje Herrens verk.»»
28 Nihcae loe poekhaih tawn ai kami, panoekhaih tawn ai kami ah oh o.
For dei er eit folk forutan visdom; dei vantar båd’ klokskap og vit.
29 Aw nihcae palungha o nahaeloe, hae hmuen hae panoek o ueloe, hnukkhuem ah kawbangah maw om tih, tito panoek o tih, tiah a thuih.
Var det vit i deim, vara dei seg; for då visste dei kvar det bar av.
30 Angmacae ih lungsong mah nihcae to zaw ai moe, Angraeng mah nihcae pahnawt ai nahaeloe, kawbang maw kami maeto mah kami sangto patom thai ueloe, kami hnetto mah kami sang hato cawnsak thai tih?
Koss kunde ein mann elta tusund, og tvo slå ti tusund på flog, hadd’ ikkje hjelpi gjenge frå deim og Herren gjeve deim upp?
31 Aicae ih misanawk lokcaek ah om o cadoeh, nihcae ih thlung loe aicae ih thlung hoiah anghmong ai.
For deira vern er’kje som vår vern; det vitnar fienden sjølv.
32 Anih ih misurkung loe Sodom hoi Gomorrah lawk hoi angzo misurkung ah oh; nihcae ih misurthaih loe khaa moe, misur abomnawk doeh khaa parai.
I Sodoma voks deira vintre, skaut upp av Gomorras grunn; druvorn’ dei ber, det er trollber, og beisk er kvar einaste krans;
33 Nihcae ih misurtui loe pahui pui ih kasoe tui hoi pahui sae ih kasoe ah oh.
Vinen av deim er orme-eiter og øgjeleg drakefraud.
34 Hae hmuen loe kai khaeah suek moe, kai ih hmuen pakuemhaih ahmuen ah tacik daeng boeh na ai maw?
«Ligg’kje dette gøymt i mi stova, forsegla i mine skrin?
35 Lu lakhaih hoi sakpazaehaih baktih toengah sak pathok lethaih loe kai ih tok ah ni oh; nihcae loe atue phak naah amthaek o tih; nihcae amrohaih atue loe zoi boeh moe, nihcae mah tongh han ih hmuen doeh karangah angzo tih boeh.
Eg råder for hemn og for attgjeld når foten deira skrid ut. Alt lid det mot undergangsdagen, og forloga deira kjem fort.»
36 Anih ih tamnanawk loe thaboeng o sut boeh, Angraeng mah angmah ih kaminawk to lokcaek ueloe, thongkrah kami hoi kaloih kami maeto doeh om mak ai, tiah panoek naah, a tamnanawk pongah dawnpakhuemhaih tawn tih.
Sine tenarar tykkjer Gud synd um, og tek deira sak i si hand, når han ser det er ende på magti og ute med gamall og ung.
37 Anih mah, Nihcae ih sithawnawk hoi abuephaih lungsong loe naa ah maw oh?
Han spør: «Kvar tru er deira gudar, den hjelpi dei trygde seg til,
38 Angbawnhaih athawk kacaa kaminawk hoi naek hanah bokhaih misurtui nae kaminawk loe naa ah maw oh o boih boeh? Nihcae angthawk o nasoe, nangcae to abomh o nasoe loe, pakaa o nasoe khae, tiah thui tih.
som slauk deira slagtofferfeita, og saup deira drykkoffervin? - Bed dei reinsa seg og dykk berga, bed deim vera vervegg for dykk!
39 Khenah, Kai loe Sithaw ah Ka oh! Kai pacoengah kalah sithaw roe om ai boeh; Kai mah ka dueksak moe, Kai mah ni ka hingsak let; Kai mah ahma ka caaksak moe, Kai mah ni ka hoihsak let; ka ban thung hoi pahlong thaih kami mi doeh om ai.
Ser de no at eg er sjølv eine: Det er ingen Gud utan eg! Eg drep, og eg vekkjer til live, eg helseslær og eg gjer heil; og ingen i vide verdi kann fria dykk or mitt vald.
40 Van bangah ban ka payangh moe, kai loe dungzan ah ka hingh baktih toengah,
Sjå, eg lyfter handi mot himmelen: So visst eg hev ævelegt liv:
41 kampha suidik sumsen to ka taak moe, ka ban hoiah lokcaekhaih to ka sak; ka misanawk to lu ka lak moe, kai hnuma kaminawk nuiah kating ah lu ka lak han,
Hev eg slipa det ljonande sverdet, og stend med domen i hand, tek eg hemn yver deim som meg hatar, valdsmannen fær det han er verd.
42 kai ih palanawk to kami athii ka naeksak moe, ka sumsen to kami ngan ka caaksak han; hum ih kami hoi naeh ih kaminawk ih athii, misa zaehoikung ih lunawk to ka takroek han, tiah lok ka thuih.
Med kjøt vert sverdet mitt metta, mine piler drukne av blod - blodet av falne og fangar, av fiendehovdingen sjølv.»
43 Aw prae kaminawk, Angraeng ih kaminawk hoi nawnto anghoe oh; anih loe a tamnanawk ih athii tho to la ueloe, a misanawk nuiah lu la tih; angmah ih prae hoi kaminawk nuiah palungnathaih tawn tih.
Love hans tenarar, lydar! Hemna vil han deira blod; mot valdsmannen vender han våpni, og løyser sitt land og sin lyd.»
44 Mosi loe Nun capa Hoshea hoi nawnto angzoh hoi moe, kaminawk boih mah thaih hanah, hae laa loknawk hae a thuih pae hoi boih.
Då Moses hadde kvede alle versi i denne songen for folket, han og Hosea Nunsson,
45 Mosi mah Israel kaminawk khaeah hae loknawk thuih pae boih pacoengah,
og hadde tala alle desse ordi til heile Israel,
46 nihcae khaeah, Vaihniah nangcae khae ka thuih ih loknawk boih hae palung thungah pakuem oh; to tiah ni hae ih kaaloknawk hae kahoih ah na pazui o thai boih ueloe, na caanawk khaeah doeh na thui pae o thai tih.
so sagde han til deim: «Agta no vel på alle dei ordi eg lysar for dykk i dag, so de kann læra borni dykkar å halda alle bodi i denne lovi og liva etter deim!
47 Hae loe nangcae han avang ai hmuen na ai ni; nangcae hinghaih ah ni oh; Jordan vapui nang kat o moe, na toep o han koi prae thungah hae hmuen hae na pakuem o nahaeloe, na hinglung sawk o tih, tiah a naa.
For dette er ikkje noko tomt ord, som ikkje gjeld for dykk; livet dykkar ligg i dette ordet, og held de dykk etter det, so skal de få liva lenge i det landet de no fer yver til og skal leggja under dykk.»
48 To na niah Angraeng mah Mosi khaeah,
Denne same dagen tala Herren til Moses, og sagde:
49 Jeriko vangpui pacoengah kaom, Moab prae Abarim maesang ih Nebo maesom nuiah daw tahang ah loe, Israel kaminawk khaeah qawk ah toep han ka paek ih, Kanaan prae to dan ah;
«Stig upp på Abarimfjellet her, på Nebotinden, som ligg i Moablandet, midt for Jeriko, so skal du få skoda Kana’ans-landet, som eg gjev Israels-borni til eigedom,
50 nang loe na dawh tahang ih mae nuiah na dueh tih, nam ya Aaron loe Hor mae nuiah duek moe, angmah ih kaminawk amkhuenghaih ahmuen ah angkuem baktih toengah, nang doeh nangmah ih kaminawk amkhuenghaih ahmuen ah nang kuem toeng tih:
og der uppå fjellet skal du døy og fara til federne dine, soleis som Aron, døydde på Horfjellet og for til federne sine,
51 nanghnik loe Zin praezaek ah, Meribah-Kadesh ahmuen ih tuipuek taengah, Israel kaminawk hma ah tang han koi kaom ai ah tok to na sak hoi moe, Israel kaminawk hma ah Kai kaciim ah nang suem hoi ai pongah,
for di de ikkje for ærleg fram mot meg millom Israels-sønerne ved Meribakjelda i Kades i Sinøydemarki, og ikkje synte Israels-sønerne allmagti mi.
52 prae to kangthla ahmuen hoi khue ni na dan tih; Israel caanawk khaeah ka paek ih prae thungah na kun mak ai, tiah a naa.
Du skal få sjå landet framfyre deg, men inn skal du ikkje koma i det landet som eg vil gjeva Israels-sønerne.»

< Deuteronomy 32 >