Kantiku i Kantikëve 2

1 Unë jam trëndafili i Sharonit, zambaku i luginave.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Si një zambak midis gjembave, ashtu është mikesha ime midis vajzave.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Si një mollë midis pemëve të pyllit kështu është i dashuri im midis të rinjve. Kam dëshëruar shumë të rri në hijen e tij dhe aty jam ulur, fryti i tij ishte i ëmbël në gojën time.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Më çoi në shtëpinë e banketit dhe flamuri i tij mbi mua është dashuria.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Më mbani me pite rrushi, më përtërini me mollë, sepse unë vuaj nga dashuria.

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Dora e tij e majtë është poshtë kokës sime, dora e tij e djathtë më përqafon.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Ju përgjërohem, o bija të Jeruzalemit, për gazelat dhe sutat fushave, mos e ngacmoni dhe mos e zgjoni dashurinë time, deri sa kështu t’i pëlqejë

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Ja zëri i të dashurit tim! Ja, ai vjen duke kërcyer mbi malet, duke u hedhur mbi kodrat.

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 I dashuri im i përngjan një gazele apo një dreri të ri. Ja ku është prapa murit tonë, shikon nga dritaret, hedh vështrime nëpërmjet hekurave të tyre.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 I dashuri im më ka folur dhe më ka thënë: “Çohu, mikja ime, e bukura ime, dhe eja!

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 Sepse, ja, dimri ka kaluar, shiu pushoi, iku.

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Lulet duken mbi tokë, koha e të kënduarit erdhi, dhe në vendin tonë dëgjohet zëri i turtulleshës.

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 Fiku nxjerr fiqtë e tij të papjekur, vreshtat në lulëzim përhapin një aromë të këndshme. Çohu, mikja ime, e bukura ime, dhe eja.

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 O pëllumbesha ime, që rri në të çarat e shkëmbinjve, në strukat e rrëmoreve, ma trego fytyrën tënde, më bëj ta dëgjoj zërin tënd, sepse zëri yt është i këndshëm dhe fytyra jote është e hijshme”.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 I zini dhelprat, dhelprat e vogla që dëmtojnë vreshtat, sepse vreshtat tona janë në lulëzim.

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 I dashuri im është imi, dhe unë jam e tij; ai e kullot kopenë midis zambakëve.

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 Para se të fryjë flladi i ditës dhe hijet të ikin, kthehu, i dashuri im, dhe sillu si një gazelë o një drenushë mbi malet që na ndajnë.

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.