Jobi 39

1 A e di ti kohën kur pjellin dhitë e malit apo ke vërejtur vallë pjelljen e drenushave?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 A di ti të numërosh muajt kur merr fund barra e tyre, apo njeh ti kohën kur duhet të pjellin?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 Mblidhen dhe pjellin të vegjlit e tyre, duke u dhënë fund kështu dhembjeve të tyre.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 Të vegjlit e tyre bëhen të fortë, rriten jashtë, shkëputen dhe nuk kthehen më pranë tyre.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 Kush lë të lirë gomarin e egër, kush e ka zgjidhur gomarin e egër,

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 të cilit i kam caktuar të rrijë në shkretëtirë dhe tokën e kripur si banesë?

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Ai përçmon zhurmën e qytetit dhe nuk dëgjon britmat e asnjë zotërie.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 Hapësirat e gjera të maleve janë kullota e tij, dhe ai shkon dhe kërkon çdo gjë që është e gjelbër.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 Bualli vallë a pranon të të shërbejë ose të kalojë natën pranë grazhdit tënd?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 A mund ta lidhësh vallë buallin me litar që të lërojë tokën në hulli, ose të lesojë luginat pas teje?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 A do t’i kesh besim atij, sepse forca e tij është e madhe, ose do t’ia lësh atij punën tënde?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 A do të mbështetesh tek ai për të çuar në shtëpi grurin dhe për ta mbledhur në lëmë?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 Krahët e strucit rrahin tërë gaz, por ato nuk janë me siguri krahët dhe pendët e lejlekut.

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 Ai në fakt i braktis vezët e tij për tokë dhe i lë të ngrohen në pluhur.

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 duke harruar që një këmbë mund t’i shtypë ose një kafshë e fushave mund t’i shkelë.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 I trajton ashpër të vegjlit e tij, sikur të mos ishin të vetët; por lodhja e tij pa asnjë interes është e kotë,

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 sepse Perëndia e ka lënë pa dituri dhe nuk i ka dhënë zgjuarsi.

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 Por kur ngrihet më këmbë për të ikur, tallet me kalin dhe me kalorësin e tij.

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 A je ti ai që i ke dhënë forcën kalit dhe ia ke veshur qafën me jele që valëviten?

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 A je ti ai që e bën të kërcejë si një karkalec? Hingëllima e tij krenare të kall tmerr.

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Çukërmon në luginë duke u kënaqur nga forca e tij; sulet në mes të kacafytjes me armë.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Përbuz frikën dhe nuk trembet, as zmbrapset përpara shpatës.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Mbi të kërcet këllëfi i shigjetave, shtiza që vetëtin dhe ushta.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 Me zjarr dhe vrull i zhduk distancat dhe nuk qëndron në vend kur bie buria.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Që në dëgjimin e parë të burisë, ai thotë: “Aha”!, dhe e nuhat nga larg betejën, zërin kumbues të kapitenëve dhe britmën e luftës.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 Mos vallë për shkak të zgjuarsisë sate ngrihet e fluturon krahathati dhe i hap krahët e tij drejt jugut?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 Éshtë vallë nën komandën tënde që shqiponja ngrihet lart dhe e bën folenë e saj në vende të larta?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Banon mbi shkëmbinj dhe qëndron mbi krepa të rrëpirta.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 Nga lart ajo përgjon gjahun dhe sytë e saj vrojtojnë larg.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 Të vegjlit e saj thithin gjak dhe, ku ka të vrarë, atje ndodhet ajo”.

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.