Jobi 29

1 Jobi e rifilloi ligjëratën e tij dhe tha:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 “Ah, sikur të isha si në muajt e së kaluarës, si në ditët kur Perëndia më mbronte,

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 kur llamba e tij shkëlqente mbi kokën time dhe me dritën e saj ecja në mes të errësirës;

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 siç isha në ditët e pjekurisë sime, kur mendja e fshehtë e Perëndisë kujdesej për çadrën time,

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 kur i Plotfuqishmi ishte akoma me mua dhe bijtë e mi më rrinin përqark;

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 kur laja këmbët e mia në gjalpë dhe shkëmbi derdhte për mua rrëke vaji.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Kur dilja ne drejtim të portës së qytetit dhe ngrija fronin tim në shesh,

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 të rinjtë, duke më parë, hiqeshin mënjanë, pleqtë ngriheshin dhe qëndronin më këmbë;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 princat ndërprisnin bisedat dhe vinin dorën mbi gojë;

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 zëri i krerëve bëhej më i dobët dhe gjuha e tyre ngjitej te qiellza.

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 veshi që më dëgjonte, më shpallte të lumtur, dhe syri që më shihte, dëshmonte për mua,

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 sepse çliroja të varfrin që klithte për ndihmë, dhe jetimin që nuk kishte njeri që ta ndihmonte.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Bekimi i atij që ishte duke vdekur zbriste mbi mua dhe unë e gëzoja zemrën e gruas së ve.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Isha i veshur me drejtësi dhe ajo më mbulonte; drejtësia ime më shërbente si mantel dhe si çallmë.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Isha sy për të verbërin dhe këmbë për çalamanin;

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 isha një baba për të varfrit dhe hetoja rastin që nuk njihja.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 I thyeja nofullat njeriut të keq dhe rrëmbeja gjahun nga dhëmbët e tij.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Dhe mendoja: “Kam për të vdekur në folenë time dhe do të shumëzoj ditët e mia si rëra;

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 rrënjët e mia do të zgjaten në drejtim të ujërave, vesa do të qëndrojë tërë natën në degën time;

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 lavdia ime do të jetë gjithnjë e re tek unë dhe harku im do të fitojë forcë të re në dorën time”.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 Të pranishmit më dëgjonin duke pritur dhe heshtnin për të dëgjuar këshillën time.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Mbas fjalës sime ata nuk përgjigjeshin, dhe fjalët e mia binin mbi ta si pika vese.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Më prisnin ashtu si pritet shiu dhe hapnin gojën e tyre si për shiun e fundit.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Unë u buzëqeshja kur kishin humbur besimin, dhe nuk mund ta pakësonin dritën e fytyrës sime.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Kur shkoja tek ata, ulesha si kryetar dhe rrija si një mbret midis trupave të tij, si një që ngushëllon të dëshpëruarit.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.