< Йов 7 >

1 Хіба чоловік на землі — не на службі військо́вій? І його дні — як дні на́ймита!
Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls?
2 Як раб, спра́гнений тіні, і як наймит чекає заплати за працю свою,
Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute;
3 так місяці ма́рности да́но в спа́док мені, та ночі терпі́ння мені відлічили.
Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna.
4 Коли я кладусь, то кажу́: „Коли встану?“І тя́гнеться вечір, і переверта́ння із бо́ку на бік їм до ранку.
När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret.
5 Зодягло́сь моє тіло черво́ю та стру́пами в по́росі, шкіра моя затверді́ла й бридка́.
Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden.
6 А дні мої стали швидчі́ші за тка́цького чо́вника, і в марно́тній надії минають вони.
Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan.
7 Пам'ятай, що життя моє — вітер, моє око вже більш не побачить добра́.
Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda;
8 Не побачить мене око того, хто бачив мене, Твої очі поглянуть на мене — та немає мене.
Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag.
9 Як хмара зникає й прохо́дить, так хто схо́дить в шео́л, не вихо́дить, (Sheol h7585)
Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; (Sheol h7585)
10 не верта́ється вже той до дому свого́, та й його не пізнає вже місце його.
Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde.
11 Тож не стримаю я своїх уст, говоритиму в у́тиску духа свого, нарікати я буду в гірко́ті своєї душі:
Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse.
12 Чи я море чи мо́рська потво́ра, що Ти надо мною сторо́жу поставив?
Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig?
13 Коли я кажу́: „Нехай по́стіль потішить мене, хай думки́ мої ложе моє забере“,
Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig.
14 то Ти снами лякаєш мене, і виді́ннями стра́шиш мене
När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse;
15 І душа моя пра́гне заду́шення, смерти хо́чуть мої кості.
Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden.
16 Я обри́див життям. Не повіки ж я жи́тиму! Відпусти ж Ти мене, бо марно́та оці мої дні!
Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige.
17 Що таке чоловік, що його Ти підно́сиш, що серце Своє прикладаєш до ньо́го?
Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne?
18 Ти щора́нку за ним назираєш, щохвилі його Ти дослі́джуєш.
Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid.
19 Як довго від мене ще Ти не відве́рнешся, не пу́стиш мене проковтну́ти хоч сли́ну свою?
Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott?
20 Я згрішив. Що ж я маю робити, о Сто́роже лю́дський? Чому́ Ти поклав мене ціллю для Себе, — і я стався собі тягаре́м?
Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga?
21 І чому́ Ти не про́стиш мойого гріха́, і не відкинеш провини моєї? А тепер я до по́роху ляжу, і Ти бу́деш шукати мене, — та немає мене“.
Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till.

< Йов 7 >