Psaltaren 88
1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman. HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.
Pesem in psalm med sinovi Koretovimi, načelniku godbe, da se poje na piščali, ukovit Emana Ezrajičana. O Gospod, Bog blaginje moje, podnevi kličem in ponoči v pričo tebe.
2 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.
Pred obličje tvoje pridi molitev moja, nagni uho svoje mojemu vpitju.
Ker nasitena je z nadlogami duša moja, in življenje moje se bliža grobu. (Sheol h7585)
4 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.
Prištevam se njim, ki gredó v grob; podoben sem možu, katerega zapušča krepost.
5 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.
Prištevam se mrtvim, odločen; kakor prebodeni ležeči v grobu, katerih se ne spominjaš več, kateri so uničeni s tvojo roko.
6 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.
Pokladaš me v grob, izmed vseh najglobočji, v najtamnejših, v krajih globokih.
7 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. (Sela)
Nad menoj leži jeza tvoja, dà, z vsemi valovi svojimi, ki me napadajo, pobijaš me presilno.
8 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.
V stran od mene odvračaš znance moje, daješ me njim v najhujšo gnjusobo; tako zajetega, da pobegniti ne morem.
9 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.
Oko moje žaluje od bridkosti; kličem te, Gospod, ves dan; k tebi razpenjam roke svoje.
10 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? (Sela)
Bodeš-li mrtvim delal dejanje čudovito? ali bodejo mrtvi vstali, da bi te slavili mogočno?
11 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?
Ali bi naj se v grobu oznanjala milost tvoja, zvestoba tvoja v pogubi?
12 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?
Ali naj bi se v temini spoznalo čudovito dejanje tvoje, in pravica tvoja v pozabljivosti deželi?
13 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.
In vendar jaz vpijem, Gospod, k tebi, in vsako jutro te prehiteva molitev moja.
14 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?
Zakaj me zametaš, o Gospod; skrivaš mi obličje svoje?
15 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.
Ubožen sem in umrjoč od potresa, strahove tvoje prenašam in sem zbegan,
16 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.
Jeze tvoje gredó čez mé, plašenje tvoje me uničuje.
17 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.
Obdajajo me kakor vode ves dan; obsezajo me vkup.
18 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.
Od mene v stran odvračaš prijatelja in tovariša; znancem svojim sem v tamnem kraji.
